Idag lånar jag tankar från Helena. Hennes inlägg om att vara på väg kontra expansion, växande och rotande slog djupt an hos mig. Det finns de som menar att utveckling och rotande står i motsats till varandra. Helenas inlägg förstärkte min upplevelse av att det inte är så enkelt.
Min egen livsresa blir allt mer av just att växa, expandera och samtidigt rota mig i den jag är och vad som är viktigt för mig, i min potential när jag upptäcker och utmanar den, i varifrån jag kommer, i de sammanhang som jag är i och i de insikter och frågor som väcks i mig, allteftersom dag läggs till dag och årsringarna blir fler.
Ju mer rotad jag blir i mig själv, desto större blir min integritet. Och desto stadigare kan jag växa i samklang med de ständigt växlande omständigheterna.
attention and awareness are deep interior human capacities that never get any training or airtime or attention. What gets all the attention is thinking.
Vilka andra djupa inre mänskliga kapaciteter har vi, och använder jag dem på ett balanserat sätt- så började mina tankar gå.
Tja, jag hade redan radat upp attention, awareness – som jag tänker på tillsammans som närvaro – och thinking – tänkande. Motsatsen till tanken brukar ju anges som känslan, så där var en till.
Ytterligare en förmåga är fantasin – att föreställa sig något som inte finns. Det är en förmåga som förefaller vara starkt förknippad med just mänskligheten. Djur kan tänka, känna och vara närvarande, men fantisera, det verkar de göra i ytterst begränsad utsträckning, om ens överhuvudtaget.
Lyssnade och läste för många år sedan en bok om insikten – det som händer när vi plötsligt kommer på något nytt, eller kommer till en djup ny förståelse av ett sammanhang som inte sällan förflyttar vår förståelse av detta sammanhang på ett mer eller mindre radikalt sätt. Den uppstår som en följd av att tankar, känslor, närvaro och fantasi kring ett ämne eller fråga fått legat till sig i vårt undermedvetna.
Författaren Rebecca Costa liknar vårt analytiskt-logiska problemlösande vid en en prydligt ordnad, väl uppmärkt affär med räta gångar. Vårt kreativa problemlösande beskrivs som en artistiskt estetisk ordnad samling av showrooms, inredda för att skapa en angenäm ambience för alla sinnen.
Costa menar att den här sortens problemlösande är särskilt lämpat för komplexa problem eller ”wicked problems”. Problemet (…) är bara att vi inte kan befalla fram insikten – det ligger i sakens natur att den inte dyker upp om vi anstränger oss. Har sett flera artiklar på sistone som skrivit om ”Mindlessness” eller ”Mind wandering” som en förutsättning för denna sorts problemlösning.
När jag satt och pillade med detta inlägg var det en förmåga till som pockade på: Görandet, handlingen, som är så central, ja essentiell, i designtänkandet bland annat. Och utan handling är det svårt att få någon effekt på vårt yttre sammanhang av våra övriga förmågor.
Vad leder det här filosoferandet till då, undrar du kanske. Förutom att jag ännu en gång har fått sortera saker och ting i små lådor i min hjärna, vilket gör mig lycklig (weird, jag vet), ger det mig en karta att ha i handen när jag funderar på hur jag förhåller mig till min omvärld.
Det är många som till exempel menar att känslor inte har något att göra i hur vi leder, organiserar och styr organisationer, länder och vår värld. I den västerländska upplysningstraditionen, som bland annat växte sig stark som en motrörelse mot den ”mörka” medeltiden och de förödande effekter som de på ytan religiöst motiverade krigen under 1600-talet hade, och med det starka teknik-naturvetenskapliga perspektivet som präglat våra samhällen och kulturer i några sekler, nedvärderades känslan, och förnuftet fick herraväldet.
Jag, och många med mig, menar dock att vi behöver balansera förnuftet med att ta större hänsyn till människors upplevelser och känslor inför olika företeelser. Inte så att vi ska låta känslan helt ta överhanden – det blir en lika stor dikeskörning det, men vi behöver definitivt utveckla bättre sätt att kombinera förnuft och känsla. Yin och Yang.
Och jag tror att vi behöver balansera tanken och känslan med närvaron, fantasin och inte minst handling. Då kanske vi till och med kan få den insikt som behövs i en alltmer komplex och snabbrörlig tillvaro.
Igår var det magiska gränsers dag här på bloggen. 200 inlägg, 4 000 besökare och 8 000 minus 1 visningar totalt sedan starten för ganska precis sex år sedan. Jag insåg att jag denna omgång av #blogg100 utan problem har slagit antalet inlägg som jag fick till 2014 när jag var med i utmaningen förra gången. Då var det trögt från 35 tror jag, och vid 40 lade jag av. Den här gången har jag hittills inte känt minsta behov av att ens överväga att lägga ner mitt dagliga bloggande.
En, som jag tror, avgörande orsak till årets nyvunna uthållighet är att jag förhåller mig på ett nytt sätt till de avvikelser från plan som alltid uppstår. Jag höll på att skriva ”misslyckanden”, men det är just det jag slutat se dem som.
Ibland går det bara inte som planerat. Det betyder inte att utmaningen är förstörd, utan jag kan plocka upp den igen nästa dag, eller dagen efter det.
Jag har helt enkelt blivit bättre på att acceptera avvikelserna utan att etikettera dem som bra eller dåliga, succéer eller misslyckanden, värdefulla eller värdelösa. De bara är just då. En av hörnstenarna i medveten närvaro: observera utan att döma.
Ser samma mönster i mitt Headspaceande. Räknaren, som håller reda på antalet dagar i följd som jag gjort en guidad mediation på, har trillat tillbaka till noll ganska ofta på sistone. Men det gör mig inte längre något; jag kommer igen och tillbaka.
Jag känner en stor befrielse av att ha dumpat pliktpiskan i dessa fall. Jag vill ju blogga, och jag vill meditera. Jag vill ju också göra det regelbundet och ofta, helst dagligen. Men jag måste inte.
Har du någon pliktpiska som du slängt bort? Eller någon som du kanske skulle vilja eller överväger att göra dig av med?
Idag har jag sagt nej två gånger. Jag har sagt nej till mig själv och två av mina ambitioner, varav en dessutom har varit en stor längtan under flera år.
Ambition no 1: I morse låg det ett mail från Duolingo i inkorgen, som (automatgenererat naturligtvis) talade om att de saknade mig. Jag har tagit mig en bit på vägen i kursen i spanska, men inte mäktat med den dagliga övning som behövs för att få orden och meningarna att fastna ordentligt. Har ju liksom kommit på att jag ska blogga och läsa och mycket annat också varje dag, så minuterna har inte räckt till.
Ambition no 2: Inför kvällen hade jag verkligen sett fram emot och satsat stort på att komma iväg på min dansklass igen efter diverse missade tisdagar på grund av sjukdomar eller resor. Har ju tidigare skrivit om hur jag, ända sedan jag såg Bounces avskedsföreställning, längtat efter att börja dansa på regelbunden basis; efter att bli en dansare.
Och jag har verkligen hittat en guldgruva för dansandet i form av Magdalena Bibik och danskompaniet MOD (här en till video – och ja, de siktar på en föreställning i höst igen!).
Insikten om jag, min vana trogen, har spänt bågen lite för hårt i min ständiga strävan efter att odla allt det goda i livet blev inte längre möjlig att tänka bort ikväll. ”För mycket och för lite skämmer allt” sägs det. Så det fick bli ett meddelande till Magdalena och gruppen om mina ändrade tisdagskvällsambitioner.
Som tur är har jag nog inte hunnit göra något större avtryck i gruppen vad gäller plats och roll i koreografier. Att jag sedan kommer att sakna mötena med just de människorna, och kanske de även med mig, är en annan femma. Får väl starta eller gå med i fanclub istället.
Upplevelsen i att säga nej är, som många före mig konstaterat, tveeggad. Jag säger nej och väljer bort något, men det innebär samtidigt att jag bejakar något annat. I mitt aktuella fall är det just nu upplevelsen av att ge mig mer andningsutrymme som jag bejakar. Och då passar det bra att läsa och ta in Helenas kloka tankar om att behandla sig själv väl genom sömn, solsken, rörelse, mat och sällskap.
Kommer du ihåg min räddningsaktion ur mackträsket? Där skrev jag ju om min nya ambition för min kvällsritual: att förbereda chiapudding till morgonens frukost.
I samband med det inlägget fick jag i uppgift av min coach Helena att fundera över vilka ritualer jag har i mitt liv. Nu kom jag inte så värst långt på just den övningen, mer än att jag konstaterat att jag nog egentligen har en mängd olika outtalade ritualer. Jag fastnade nämligen för frågan vad skillnaden mellan ritual, rutin och rit är, och har ägnat huvuddelen av tanketiden kring ritualer åt den metafrågan istället.
För mig är rutin något som jag regelbundet gör i en viss situation (en återkommande tidpunkt eller plats t.ex.) utan nämnvärd eftertanke eller djupare mening. Tandborstning, att låsa dörren, att packa väskan eller att be om ursäkt om jag krockar in i någon i tunnelbanan eller på stan är exempel på rutiner i min vardag.
Ordet kommer från ursprungligen från franskans ”route” i betydelsen väg, stig, bana. I svensk etymologisk ordbok ges ordet betydelsen ”genom övning uppnådd färdighet” eller ”kunskap om vägen”.
Det handlar om handlingar eller tankar som vi ”gör” regelbundet, som ett slags ”standard procedure” som Wikipedia beskriver dem som. De hjälper oss att få struktur på vår tillvaro, och är ofta del i en följd av handlingar, där den ena aktiviteten triggar den följande utan att vi behöver ägna den någon tankemöda. Vi tänker därför oftast inte på att vi gör dem förrän vi blir störda i vårt görande av dem på något sätt – till exempel genom att vi blir avbrutna eller genom att vi glömmer bort dem om någon tidigare triggerhandling uteblir eller blir störd.
Kafferitualen – en av de bästa av ritualer… (Foto: Kaboompics)
Ritualen är på samma sätt som rutinen något som jag gör regelbundet, med hyfsat tät frekvens. Den stora skillnaden är att ritualen är betydligt mer laddad med mening än vad rutinen är, som inte sällan sker så gott som mekaniskt.
Ordet ritual kommer från latinets ritualis: ”det som hör till riten, det religiösa bruket – ”ritus”. Ritus var i sin tur den beprövade erfarenheten av att göra något på ett visst sätt. Wikipedia anger att ”The original concept of ritus may be related to the Sanskritṛtá (”visible order)” in Vedic religion, ”the lawful and regular order of the normal, and therefore proper, natural and true structure of cosmic, worldly, human and ritual events”.
Riten i sin tur – ja, ordet härrör uppenbart även det från latinets ”ritus”. Wikipedia tar upp tre typer av riter:
övergångsriten, som förändrar en individs sociala status på ett påtagligt sätt – från barn till vuxen, från ogift till gift, från elev/student till utexaminerad genom examen ex.
gemensamma riter, antingen av religiös karaktär, eller olika festivaler.
personliga riter, som pilgrimsresor, avgivande av vigsellöften eller edgångar av olika slag.
De begrepp som ligger närmast till hands i min vardag är rutinen och ritualen. De handlar båda om handlingar eller vanor som jag regelbundet gör, men som beroende på den vikt som jag lägger i handlingen faller i den ena eller andra kategorien.
Genom att välja att betrakta en handling som det ena eller det andra kan jag välja en handlings innebörd. Att låsa dörren kan ske på rutin – och allra oftast är det fallet. Men jag kan också välja att stanna upp en millisekund, låsa dörren och känna tacksamhet för att jag har någonstans att bo, och att jag får bo just där och med dem som jag gör. Att min 8-åring varje kväll hojtar ”Go’natt familjen” innan han somnar har för mig blivit en kär ritual som uttrycker vår sam- och tillhörighet till varandra. Huruvida det är en rutin eller ritual för honom betyder mindre för mig, än vad jag själv lägger in i upplevelsen.
Riter har jag faktiskt inte så många. Just nu tänker jag att det handlar om att skapa och vidmakthålla gemensamma riter, som familjens traditioner för första sommarlovsdagen till exempel. Vi är generellt sett inte så traditionsfästa i vår familj – ofta känns det skönt, ibland känns det som att vi missar något.
Personliga riter är något jag funderar på – att markera formulerandet eller uppnåendet av vissa mål är något som kanske kan förtjäna mer genomtänkta riter.
Hur har det då gått med min kvällsritual Chiapuddingsförberedelsen? Nja, den har förvandlats till frukostritualen ”fil med chiafrön och hallon” istället. Kvällsritualen består nuförtiden oftast av bloggförfattande, blandat med läsning för 8-åringen, förmaningar till 11- respektive 13-åringen att lägga ifrån sig skärmarna och SOVA samt ett trött blickande på högarna med disk i köket som maken oftast har den goda egenskapen att ta reda på efter att jag gått och lagt mig (tacktack!).
Vad har du för ritualer i ditt liv? Är det någon rutin som du skulle vilja göra till ritual, om inte annat lite då och då, för att uppmärksamma den djupare meningen som kan läggas i handlingen?