Det känns lite som om mina ord tagit slut. Drivet att skriva har varit borta en tid, däremot känner jag, som skrivet, ett starkt behov av att lyssna just nu.
Jag vill inte bara lyssna inåt. Allt i livet behöver en balans, och lyssnandet handlar för mig därför också om att lyssna utåt. Inte minst vill jag lyssna på andra människor. Jag vill lyssna på dem på djupet, bortom orden, bortom ytan. Inte sökande, letande, nosande, grävande – utan öppet och speglande.
Jag vill, men orkar inte alltid, lyssna på organisationer, på samhällen, på rörelser. Vad är det som ligger under de konflikter och oroshärdar som media i både ny och gammal tappning domineras av? Som driver oss närmare och in i de punkter där hat, rädsla, våld, död och utrotning – inklusive av långsiktiga livsförutsättningar som klimat och miljö – tar överhanden? Jag vill lyssna efter och på röster som berättar och skapar andra berättelser, berättelser om mod, nyfikenhet, gemenskap, empati och hopp,
Jag vill lyssna genom att ta del av historien. Visserligen kliver vi aldrig ner i samma flod, samma vatten, eftersom omständigheterna ständigt är nya, men de evolutions- och socialpsykologiska mekanismerna hos styrande, befolkningar, grupper och individer förändras dock väldigt långsamt.
Jag vill lyssna på orden. Orden som andra sagt och skrivit, tankarna som tänkts, känslorna som upplevts. Och även om det känns som de sinar för tillfället, vill jag lyssna på orden som kommer från och ur mig. Jag vill lyssna till det eko och den resonans som andras och egna ord skapar hos mig.
Denna den första måncykeln under 2017 är min intention ”Lyssnande”. Jag söker mig till stillhetsfasen i livet, och öppnar mina mentala öron för att ta in vad min kropp, själ och ande säger mig. Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad vill jag inte? Vem och vilka vill jag, vem och vilka vill jag inte? När vill jag, när vill jag inte?
Fullmåne över Högbosjön sommaren 2016
Vad är det jag hör, vad är det jag stänger öronen för, vad är det jag lyssnar extra noga efter?
Jag lyssnar, utan att värdera det jag hör. Utan att fly från skorrande, vassa, obehagliga ljud. Utan att fly in i drömsk, mjuk sirensång och dagdröm.
Meditationen är ett viktigt verktyg för mitt lyssnande. Inte minst den delen av mina headspace-sessioner som rattar in de tre kanalerna fysiska förnimmelser, känslor och syftet med meditationen.
Det här inåtvända lyssnandet lägger en grund för mig i att leva mina årsord: varsam glädje.
För varsamhet lyssnar jag för lära känna mig djupare, så att jag inte kör över eller av misstag kramar sönder något skört; så att jag ser mina styrkor som jag kan luta mig och ta spjärn mot.
För glädje lyssnar jag efter vad som ger mig glädje. Har ganska bra koll på det som det är, men vet av erfarenhet att det finns källor till glädje som fortfarande väntar på att upptäckas.
Jag lyssnar inte bara inåt. Men just idag lägger jag fokus i mitt skrivande på den riktningen.
PS. Vaddå måncykel tänker du kanske. Jo, inspirerad av kära vännen Tess vill jag ta hjälp av en av de cykliska perioder som finns i världen, måncykeln, för att lägga lite extra vikt vid någon aspekt av livet som jag vill jobba lite extra med. Om du jämför med fysisk träning, så väljer du kanske att avsätta en vecka eller månad eller termin åt att nöta in, fokusera på en viss rörelse eller moment i rörelsen. Same, same but different!
Har blivit lätt dagvill under semestern. Till exempel har jag tappat bort min vana att ta digital helg. Men att det är söndag idag har jag iallafall fattat. Plockar därför upp min söndagssummeringsvana efter två veckors uppehåll (klapp på axeln där; att ha missat/avstått två gånger betyder inte att det inte är någon idé/att jag aldrig kommer klara av att fullfölja/att jag är totalt odisciplinerad eller misslyckad – eller någon annan av alla grundlösa slutsatser som jag behängt mig själv med genom åren).
I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan.
Veckans glows
Att koppla av på Våjen, i systers och svågers sommarparadis.
Resan med allmänna färdmedel till och från Sollefteå som var avkopplande och miljövänlig (när man nu som jag reste en eller bara två personer).
Fröjden att få se maken och döttrarna spela musikaliskt lustspel i Högbo.
Blommorna, mossan, gräset, dammarna, näckrosorna, husen och promenadvägarna i Högbo bruk.
Att få avnjuta en av de absolut bästa hotellfrukostar jag upplevt, på Högbo Brukshotell. Från de dignande borden har jag hittat en ny favorit – en tallrik youghurt med deras bärblandning och nötter i honung är frukost för änglar!
Att hinna läsa, öva sång, körlåtar och kulning.
Att komma tillbaka till daglig headspacelunk och hyfsat daglig magträning.
Tid och umgänge med familj och släkt.
Veckans grows
Fortsätta att träna på att lyssna och vänta in.
Öka frekvensen i magträningen.
Öka frekvensen i kulningsövandet – så bra för stödet!
Listening is about being present, not just about being quiet. I meet others with the life I’ve lived, not just with my questions.
När informationsbruset blir allt högre och tätare, och gränssnitten mot vår omvärld i form av möten, media, appar med mera blir allt fler, blir också konsten att lyssna allt viktigare. Att kunna lyssna på djupet – på mina medmänniskor, på mig själv, på budskapet i den information som jag väljer att ta in – är att lyssna med närvaro och fokus.
Alltför sällan har jag lyssnat på det viset. Jag har visserligen varit tyst, lyssnat med ett halvt öra, men mina tankar har varit någon annanstans. De har glidit iväg till att fundera på vad jag skulle säga härnäst, på varför min samtalspartner sa just så där, på vad jag egentligen borde ha gjort, på vad jag ville skriva om utifrån det jag läste just nu, till att ägna kraft åt att trycka ner signalerna från kroppen så att de inte gav resonans i livet utan att jag kunde köra på som dittills…
Kevin Kelly, techförfattare och fd redaktör för Wired, är inne på samma linje när han beskriver sitt förhållande till sociala media i i en intervju med Tim Ferris. Han tar sin utgångspunkt i ett ordspråk från Zenbuddhismen på tema antimultitasking:
Och han säger ungefär så här:
When I’m with a person, that’s total priority. Anything else is… Multitasking? No,no,no,no! It’s just like ”So, I have a priority”. The people-to-people, person-to-person: it trumps everything else, and if there’s something else going on, you know, whatever, ”I have given my dedication to this”.
If i go to a play or movie, I am at the movie – I am not anywhere else, it’s like a 100 percent, I’m going to listen. If I’m going to a conference, it’s like ”I’m gonna go the conference”. … I’m gonna be present – what ever that is – at that time and everything else is sort of ”we’ll deal with that later”.
Aldrig blir väl det närvarande lyssnandet viktigare än när vi ställs inför mörkret, smärtan, sorgen och osäkerheten i våra liv. Jag slogs av det idag när jag läste en artikel från Suicide Zero med viktiga råd inför Samtal med någon som mår dåligtsomdelades i mitt FB-flöde.
Johan Andreen, specialistläkare i psykiatri, säger i artikeln som svar på frågan om hur en kan förbereda sig inför ett samtal med någon som verkar må dåligt:
Genom att vara beredd på att du blir rädd och får andra känslor som tomhet, ledsenhet och irritation eller ilska. Att vara beredd på att till de obekväma känslorna hör skrämmande tankar om att vara otillräcklig, att inte kunna hitta rätt ord, att inte kunna förstå eller veta vad man ska säga eller göra. Var beredd att låta dessa känslor, tankar och kanske impulsiva idéer om vad du ska säga och göra bara vara, notera dem som naturliga utan att göra något med dem. Säg till dig själv att allt du behöver göra är att sträva efter att vara där tillsammans med personen utgående från din empati och medkänsla. Trots den och villigheten att ta det svåra samtalet så får alla se upp med att det går igång ”reaktionsreflexer” så att man antingen går in i en styrande ”fixa till det”-roll (”rättningsreflexen”), eller blir avskärmad i tankar om att man sagt fel eller att man måste hitta rätta svar och lösningar eller att man börjar resignera från sitt engagemang. Det kommer hända och ju snabbare man upptäcker det desto snabbare kan man komma tillbaka i mötet och kontakten med personen. Slutligen att i tanken dels försöka ta personens perspektiv (ta sig över i dess ”utkikstorn”) och dels i tanken, för sig själv eller med någon annan, öva samtal och att hitta sina ord för de svåra frågorna och för det man vill säga.
Som tur är, är lyssnandets ädla och potientiellt livsviktiga konst något som vi kan träna oss i. Vi kan träna på att vara medvetet närvarande, och på att våga vara sårbar. Att möta andra i ett lyssnande som går utöver frågandet, som är grundat i mina egna erfarenheter och upplevelser – utan att dessa tar över handen i färdiga svar och lösningar i samtalet – förutsätter att jag vågar vara öppen, inkännande, reflekterande och transparent. Det förutsätter att jag klär av mig mitt skal och vågar samma äkthet som jag önskar att min samtalspartner ger mig i förtroende.
Lilla julafton i maj: jag har packat upp ett paket från AdLibris med två nya böcker.
Ser fram mot att sätta ögonen i
Becoming Wise: An Inquiry into the Mystery and Art of Living, i vilken Krista Tippett summerar 13 år av lyssnande och sökande samtal på temat var det är att vara människa. Sällan har jag sett fram mot en bok så mycket som denna – Krista Tippetts pod On Being har gett mig så många djupa insikter, och samtalstonen är som balsam för själen i ett alltförofta icke-lyssnande, prata-förbi-varanndominerat och slå-sanningar-i-huvudet-präglat samtalsklimat.
Kapitlen har ingångarna Words, Flesh, Love, Faith och Hope. Om det är någon av mina läsare som också är p g med denna bok, hojta, så kan vi köra en digital bokcirkel!
Det händer när du vilar – Tomas Sjödins lovsång till och brandtal för vilan. Sjödin behärskar också lyssnandets konst – lyssnandet efter livets många nyanser. Ser fram mot att lyssna in hans och mina reflektioner under rubriker som ”Hyllning till tvärstoppet”, ”Sofflocksfilosofi” och ”Vila och växa”.
Jag vill, men orkar inte alltid, lyssna på organisationer, på samhällen, på rörelser. Vad är det som ligger under de konflikter och oroshärdar som media i både ny och gammal tappning domineras av? Som driver oss närmare och in i de punkter där hat, rädsla, våld, död och utrotning – inklusive av långsiktiga livsförutsättningar som klimat och miljö – tar överhanden? Jag vill lyssna efter och på röster som berättar och skapar andra berättelser, berättelser om mod, nyfikenhet, gemenskap, empati och hopp,
