Etikett: Nordic Military Training

Ett speciellt minne under glimmande stjärnor

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

Ovanför mig glimmar Karlavagnen. Under mig känner jag gruset på Helvetesbergets topp. Runt mig hör jag träningskompisarnas kvidanden när vi försöker oss på en ryggplanka.

Det är NMT-rookiecamp i Tanto igen, och under kapten Sofias ledning och med ankaret Anne-Lis stöd kör vi styrka. För att distrahera hjärnan från ansträngingen fokuserar jag på att ta in en av Söders vackraste utsikter, när jag inte koncentrerar mig på andningen för fulla muggar. Ljudligt ut – fyll på, ljudligt ut – fyll på. Efter MarathonMias råd och tips om andningens betydelse för att orka skäms jag inte längre för att jag låter som en ångmaskin när jag tränar. Tvärtom, det fyller ett centralt syfte eftersom det blir lättare för frisk luft att strömma in när lungorna är väl tömda.

Bild: Jpstanley http://korta.nu/p4cke

Styrketräning för mig har varit typ sit-ups, armhävningar, dips och utfall. Förutom maskinerna i gymmet då. Men Sofia har gott om andra övningar på lager, och ikväll är det framför allt i par som vi gör dem. Tävlingsmänniskan i mig vaknar till liv när vi ska fightas om att slå varandra på händerna i armhävningsposition eller i rygglyft. Att göra knäböj på ett ben – om än med stöd av kompisen – är vansinnigt svårt och tränar både stora och minimala muskler känns det som.

Jag klarar till och med av skottkärran, både som hjul och förare. I björngången räcker dock energin inte till längre – den högintensiva dagen på kontoret, några nätters sömnbrist och taskig mat- och vätskeladdning inför passet tar ut sin rätt och jag blir än en gång NMT:s mesta gråterska. Nåja, någon ska väl ha den rollen också.

Även om den inledande ”lätta joggen” uppför det som min träningskompis Lisen kallar för Helvetesberget, men som oftast kallas Tantoberget, är tung för mig (hur farao kan man få ont i armarna av att springa – är det den omtalade mjölksyran som känns så?) så konstaterar jag att det nu faktiskt går lättare än den första gången jag upplevde backen, och med Anne-Lis stöttande röst i öronen tar jag mig nästan hela vägen upp joggandes.

Och med Karlavagnen mot den mörka februarihimlen kan till och med ett taskigt försök till ryggplanka bli till ett njutningsfullt minne som finns kvar hela livet.

"En uppförsbacke är bara en upp-o-nervänd nerförsbacke"

On By Sara ModigIn I rörelse2 Comments

Tjänsteresa och deadlines har gjort att jag missade två av fyra träningar de förra veckorna. Och även om jag bara tränat mer eller mindre regelbundet sedan början av januari kändes det i kroppen som en krypande rastlöshet.

Så i tisdags var det med otålighet i stegen som jag hastade från Uppsalatåget till Tanto. Belöningen kom i form av ett styrke- och lekfokuserat pass med dips, armhävningar, sit ups i grupparmkrok – mycket svårare än man kan ana – och benböj varvat med backintervaller och krypa-genom-bentunnelstafett.  Halvtaskig uppladdning i form av två bananer gjorde att kroppen bara tog stopp lagom till skottkärreövningen. Men min lojala träningskompis Eva peppade och drog med mig upp för backen gåendes i alla fall. Mitt i värsta backintervallandet kom den ljuvliga snön – stora, härliga julaftonsflingor!

I kväll var det dags för löptips från MarathonMia. Vi rookiesar har förmånen att få ett pass med löpcoaching av denna inspirerande person som springer låååååånga lopp. Det var med bävan jag gick till passet – annars så varvar vi ju styrka och löpning, hur skulle det gå att bara springa? Men löpträning innebär stor variation i övningarna fick jag lära mig. Vi sprang och fokuserade på hållning och andning i den första omgången. Nästa omgång handlade om fotnedsättning – ”Hela foten i, inte hälen först!”.

Så en omgång Löpskolning. Hade aldrig hört begreppet förut, men det handlar om metodiska övningar som bygger teknik och styrka i syfte att förbättra löpsteget. (Vaddå löpsteg, jag?!) . De här övningarna ska helst göras i lätt uppförsbacke enligt vad jag googlat mig till, och det gjorde också vi. Först körde vi vad jag tror heter ”hög skipping” som bygger styrka och stabilitet i höfterna. Indianhopp för spänsten och spark-i-rumpan för… ja, det fattade jag inte riktigt och har inte lyckats googla heller.

Löpning handlar om muskelstyrka, javisst. Men också om andning och förmågan att återhämta sig, gå ner i puls, efter en ansträngning som en backe. Därför pratade Mia om vikten av att tömma lungorna så att ny frisk luft kan ge maximalt med syre till musklerna. Så istället för att fokusera på inandningen fokuserar jag nu istället på utandningen. Jag försöker förlänga den, och mina ångmaskinsflåsningar på utandningen har plötsligt fått ett syfte: att hjälpa mig tänka på att tömma lungorna så mycket som möjligt.

Sen var det dags för backintervaller… Men vaddå – det är väl inget att vara rädd för menade Mia och delade med sig av visdomen i rubriken till det här inlägget. I like, den går att tillämpa på många rädslor i livet, eller hur?

Vi kämpade på i våra egna tempon. Några snabba som vinden (otränade? nja.), andra, som jag, mer snigelartade. Men upp och ner gick det flera gånger, med beröm för teknik och kämpaanda som bränsle. Och högre upp och längre tid än vad jag kunde föreställa mig att jag skulle orka i det här läget.

Belöningen kom i form av utförslöpning. ”Tänk på hur barnen springer nerför en backe, fullständigt naturligt! Ta hjälp av gravitationen!” manade Mia. Och vi sprang. Och vi skrattade!  Som barn – fullständigt fria!

Idag är det sex månader och två dagar kvar till Midnattsloppet, och 110 dagar till Vårruset.

Baseline – testdags i rookiecampen

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

I all utvecklingsverksamhet, vare sig det gäller innovationsstrategien som fyller mina arbetsdagar eller bättre fysik, finns det ju en poäng med att kunna mäta nivåer av olika variabler för att kunna följa utvecklingen och se om den går åt rätt håll, tillräckligt snabbt etc.

I kväll var det dags för att fastställa baselinevärdena för den här NMT-rookien. Eftersom jag läst Hillevi Wahls beskrivning av rookietesterna i boken Extremt kul! visste jag på ett ungefär vad som väntade, och hade ställt in mig på mitt sedvanliga loserscenario vad gällde mina förväntade tider och antal av olika övningar (inte för att jag tävlar med någon annan än mig själv, men jag har tränat många år på att förlora till och med mot denna motståndare). Å andra sidan skulle ju nollvärden på styrketesterna ge bästa möjliga utgångspunkt för förbättring…

Men som så ofta, kom mina farhågor på skam. Vi inledde med att springa en kilometer ”ungefär”. I början av januari när jag sprang på löpbandet – utan lutning – lyckades jag släpa till mig en ungefärlig kilometertid på knappt nio minuter, vilket i och för sig nätt och jämnt skulle klara mig innan repet på Midnattsloppet. Men idag – i riktig terräng och med en rysarbacke på slutet mellan Tantos kolonistugor i vinterdvala fick jag tiden 8.05. Att bli påhejad av Annika som joggade förbi med basicgänget gav extra energi!

(Den riktigt stora skillnaden mot tidigare är att jag nu orkar springa ungefär dubbelt så länge som jag gjorde för knappt en månad sen. Det märkte jag redan i söndags, när jag inte kunde hålla mig inne utan drog på mig Icebugsen och mitt nya underställ (fr Icebreaker i merinoull, köpte den tunnare varianten som är precis lagom varmt och mysigt har det visat sig än så länge)  och drog mot Tanto. Lite fartlek var kul, liksom dips och handståendeträning – jag SKA stå på händer en dag – som jag vågade mig på när jag hittat en lagom undanskymd plats.)

Sen var det dags för armhävningar i två minuter. På tårna. Förväntad prestation: noll stycken – jag har ju för tusan prövat här hemma! Men i stundens allvar och tack vare uppmuntran från träningskompisar och tränare förvandlades jag tydligen till Hulken (minus den gröna färgen, trasiga kläder och de konstiga lätena som tur var) och pressade ur mig sex stycken! Gammastrålningen måste ha varit gynnsam i kväll.

Statisk magövning – lyft axlar, övre delen av ryggen och benen från marken och HÅLL! Siktade på fem sekunder, men klarade tio.

Rusha 20 meter fram och tillbaka så många gånger du hinner på 2 minuter: ingen aning vad jag skulle förvänta mig. Tur att träningskompisen Anna höll räkningen på varven, för efter en minut var jag nästan nere för räkning. Anne-Lis ”En minut kvar!” kändes närmast overkligt. Men jag höll ut hela två minuterna och presterade 16 längder – att jämföra med om tre månader.

Till sist – burpees light (dvs. utan armhävningar). Eftersom jag räknat med armhävningarna var mina förväntningar inställda på typ fem-sex stycken. Men nu gjorde jag 11 på två minuter och är nöjd med det, eftersom jag de facto hoppade bak med fötterna när jag satt händerna i marken, något jag inte trodde att jag skulle fixa överhuvudtaget. (Träning för otränade heter det ju!)

Kvällens lärdom: Aj, aj, aj, aj – jag är bra!

Ett steg till!

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

Så kul det ska bli! Så nervös jag är… Kul! Nervös… Känslorna inför kvällens bootcamppass har varit minst sagt blandade. Fast någon tvekan om att jag skulle gå har det aldrig varit. Och skulle jag ha varit det minsta tveksam – ja, då har jag fördelen av att ha en bootcampfantast i min man som peppar lite extra när jag nu gett mig in i samma lek som han.

Tränare Sofia och ankaret Maria tog sina rekryter på ett balans- och styrkepass i Tantos backar. Att träna utomhus under en knivskarp månskära i den vindstilla januarikvällen – jag har inte nigit, men väl gjort knäböj, för nymånens skära för att travestera Bo Bergman – och senare i ett stilla snöfall var en helt magisk upplevelse!

Att släpa och bli släpad av sin träningskompis var en ny upplevelse. Att fightas i armhävningsposition likaså. Faktiskt kändes också mina ytterst fåfänga försök till handstående också som nya – jag kan inte minnas att jag någon gång stått på händer. Kom inte heller så långt i mina försök. När jag väl tagit sats och skulle sätta i händerna tog det bara stopp. Det sitter i huvudet. Men du feghjärnan, du kommer inte att vinna det här. Jag vet att jag förr eller senare kommer att stå på händer, även om jag kanske aldrig kommer att dansa på en hand…

Favoriter som jägarvila, plankan, knäböj och armhävningar avverkade vi givetvis. Balansövningen draken  var skönt meditativ (tror att jag tog längst tid på mig att klara mina 20) om än lätt vinglig, medan utfall i låååååång uppförsbacke och därefter spurt till toppen krävde allt och nästan lite till. Men medrookiesarnas hejande, en lätt hand i ryggen och den hägrande utsikten på toppen bar ända upp. Det bästa av allt: inga tårar idag, bara glädje och j-r anamma!

Efter de avslutande upphoppen (30 stycken, ett för vart och en av oss) i pepp-ring var ursprungsplanen att gå till bussen för att ta mig hem. Men så såg jag nergången till Södermalms allé – och i andra änden är jag ju nästan hemma. Så min skoinvestering (en av mina bästa hittills) fick fortsätta att jobba – kunde liksom inte sluta springa eller powerwalka. Lite spurt mellan lyktstolparna blev det till och med!

Projekt Midnattsloppet – progress report 2: I did it!

On By Sara ModigIn I rörelse1 Comment
Bild från se.freepik.com/Image ID: 831331

Ikväll gjorde jag det: jag tog mig igenom mitt första hela NMT-pass! De av er som läste inlägget om prova på-erfarenheten gissade rätt i att det inte var en engångsföreteelse.

Dagen var lätt surrealistisk: en snabb fly in-fly out till Karlstad för att delta i invigningen av det nya tjänsteinstitutet inom SP-koncernen i dräkt och pärlor – det var ju fest (innovationsfrågor är det som fyller mina arbetsdagar)! Som värsta Clark Kent dressade jag sedan om på damtoaletten på Arlanda till träningskläder och tog sedan sikte på Tanto/Zinken för första passet i mitt rookiecamp.

Inför starten har vi fyllt i en ”rookieöverenskommelse”. Den innebär bland annat att jag formulerar målen för mitt campande. Eftersom den här bloggen kanske kan bli en extended, crowdsourced version av den fantastiska peppning som jag möter under träningen kör jag öppna kort med målen:
– jag vill ha ett hälsosammare, smalare och gladare liv,
– jag vill kunna träna med min man (som sedan sin första kontakt med bootcamp i soluppgången i Santa Monica, CA varit frälst bootcampare. Tror jag det, han tilldelades ju ”the distinction of RAMBO”)
– jag vill springa Midnattsloppet utan att bryta (ihop).

Väl framme vid Zinken blev jag snabbt en av 100-talet (kändes det som) blåvästprydda rookiesar. Vi var några som konstaterade att det var lite skolstartsstämning över det hela – många som inte känner någon annan (jag), några som glatt återser varandra. Att träna utomhus sommar som vinter, i regnrusk likaväl som strålande sol: det kunde vi också slå fast är värdefullt för oss kontorsråttor.

Så var det dags att dra iväg. Efter att tränare Jens till sist fått ordning på såväl rookiesars som tränare Annas uppfattning om led, kolonner och hur vi hundra skulle delas upp joggade vi iväg. Lätt jogg… Ha! Jag har alla möjligheter att förbättra min joggning, om man säger så.

Via armbågar, knän, pannor, rumpor och magar (några medrookiesar gjorde värsta imponerande Anja Pärson-sälarna) i marken, jägarvila och plankan varvat med joggandet tog vi oss ner till gräsytan framför Drakensbergsparken. Jag gjorde mina första kullerbyttor på säkert 25 år i en stafett (vi hade nog bästa lagandan i vårt par!) som också innehöll knäböj och sit ups. Lite GI-Jane-känsla fick jag när vi skulle åla oss fram i snön – kände mig riktigt bra på att hålla ner rumpan. Och avslutet av just ålningen bjöd på den starka erfarenheten av den kraft som bara peppande, hejande träningskompisar kan ge. Armtag för armtag hejades jag fram sista meterna. Mer sit ups, fast i grupper om fyra, björngång (hmmm, här krävs viss hemmaträning för att knäcka koordinationen tror jag) och vad jag tror är något slags statisk arm/axelträning i par där vi turades om att hålla emot och pressa uppåt klarade jag och träningskompisarna också av.

Så småningom anslöt vi till Jens grupp – bara för att hamna direkt i en tävling. Priset var Stockholms vackraste utsikt, från toppen i Tanto dit en ganska så brant, snöig och isig bergssluttning var enda vägen. Och tävlingen handlade givetvis om att ta sig först upp. Som tur var tävlade grupperna, inte enskilda personer mot varandra.

Att skutta i berg har liksom aldrig varit min favoritsysselsättning. Ständigt rädd för att förlora greppet eller glida (att tappa kontrollen, helt enkelt) tar jag en väldig tid på mig vare sig det handlar om klipporna på Smögen eller fjällvandringar i Jämtland. Nu fanns ingen tid att ta det lugnt och ha kontroll. Tack vare peppning och stöttning från träningskompisar, fantastiska ankaret Åsa och Anna kom jag upp! Och jag försökte åtminstone återgälda en del av hjälpen under väg – jag hade ju iallafall skor som gav ett fast grepp.

Väl uppe tog jag helt slut. Och då händer det som ofta händer när jag tappar kontrollen (inser jag nu) och dessutom har slut på energi – jag började gråta. Ett jättetack till dig Åsa för att du tog mig tillbaks till  sans och till energin att fortsätta!

Efter en lätt jogg ner mot fotbollsplanen, den avslutande stafetten och avslutningen hade jag klarat det. Kvällens lärdomar:
1) jag är ett kontrollfreak som nu ska lära mig att släppa kontrollen och bara köra, viss om att jag klarar det med andras hjälp.
2) jag kan slutföra ett bootcamppass
3) björngång är vansinnigt svårt och min koordination har stark förbättringspotential!

På torsdag är det dags igen!