Varje år så här års (eller snarare en månad senare normalt sett) bär jag Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont med mig, levande, precis under huden.
Naturen är i knoppning. Och knoppar spricker ut, värmda och framlockade av solen. Fryser kanske i en plötsligt påkommen köldknäpp. Men likafullt finns livskraften kvar, och skjuter ny fart när solen än en gång värmt upp luften och den tunna hinnan som skyddat knoppen hela vintern.
Likaså ser jag dropparna växa till sig i regnet. På balkongräcket, från buskarnas grenar. Växa, dras neråt. Tills de faller. Fritt fall.
Och jag känner med dem, knopparna och dropparna. Känner tveksamheten inför att släppa taget, blomma ut, bejaka expansionen. Rädslan. För vad som väntar, vad som kommer hända. Kommer det löna sig? Kommer det straffa sig? Kommer jag kunna hålla hela vägen fram (hur lång den nu är, det är ju också ovisst)?
Men ändå – när tiden är inne, tar drivet över. Det är bara att släppa taget och ge sig hän. I görandet, skapandet, mötandet. Släppa taget om alla ”om” och lita på att det som är, det är. Och det bär. På ett eller annat sätt. Det är att vila i den tillit som skapar världen.
YES! När tiden är inne! Så skönt att vänta in den. Tiden! För den kommer ju. Och att jobba med den och inte emot den är så … gôtt!
Att vänta in vågen… surfa på den när den kommer.
Jag läser din text, berörs och bara tänker: När kommer dina diktsamlingar? Du har en speciell poetisk relation till orden, tycks det mig!
Men tack kära du; det värmer och gläder mig mycket att läsa! Orden, texten är en av mina favoritälskare… 😉 Att smeka, leka med, utforska, beröras av…
Du skriver, som alltid, så vackert, så drivande, så suggestivt. Tycker om. Mycket. Allra allra mest tycker jag om ”Släppa taget om alla ”om” och lita på att det som är, det är. Och det bär. På ett eller annat sätt. Det är att vila i den tillit som skapar världen.”
Den tilliten. Den skapar världen!
Tack kära söstra mi! Ja, den tilliten. Som inte alls handlar om passivitet och att tiga stilla. <3