I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan.
Veckans Glows
Musiken och folklivet i parken – swing, tango och salsa har avlöst varann på kvällarna.
Basketturneringen på skolgården utanför vårt fönster
Promenaderna i sommarStockholm med J som sällskap, idag också maken.
Läsningen av Åsa Nilsonnes Mindfulness i hjärnan – spännande om kopplingen mellan neurovetenskapen, psykologin och mindfulness.
Slöandet i sköna fåtöljen med gosiga katten
Foto: Andreas ModigDen hemlagade tabboulehn – blir hög på persilja just nu.
Det fina samtalet med barnen, i vilket jag bland annat fick omdömet att jag ”är ganska hipp” (!).
Att vi kom förbi Hammarby sjöstad just som sjöscouterna kastade loss för att bogsera ut båtarna till sommarens läger (C är inte med i år). Fick bra bilder till hemsidan som jag rattar.
Lärdomarna från första veckan med min nya kamera. Att lära är att leva – och som jag lever!
Digital helg
Lugnet i kroppen och friden i sinnet. Kvittot på en bra sommar.
Veckans Grows
Leta upp och köp Sumak till nästa omgång Tabbouleh.
Bli bättre på att komma ihåg magträningen…
Fortsätta promenaderna – målsättning 12000 steg om dagen.
Fortsätta träna in den gamla körrepertoaren utantill.
Vara observant när nu jobbet drar igång igen så att jag inte sätter ambitions- och målribban på världsrekordshöjd inför första hoppet för terminen…
Bokbloggaren Annika bjuder varje vecka in till vad hon kallar Bokbloggsjerka med ”förhoppningen … att vi kommer att hitta nya bokbloggare som vi annars kanske skulle missa”. Jag snubblade över fenomenet i våras via bloggen Triloger, och har funderat på om jag har något att bidra med.
När jag söker igenom min blogg efter bokrelaterade inlägg ser jag i och för sig att inte skrivit så många inlägg om böcker som jag trodde. Jag är ju också, om än en flitig läsare, kanske främst en sakprosaläsare (en liten varudeklaration för eventuellt nytillkomna bloggläsare).
Vad brukar du generellt göra på din semester? Kryper du upp i hängmattan/lägger dig på stranden med en god bok och låter vardagen försvinna, eller är du mer stressad än någonsin under den här tiden? Har du något ”semesterläsningstips” att dela med dig av? Hur skulle en perfekt semester se ut enligt dig?
För mig innebär ledighet alltid möjlighet till läsning. Att jag släpat en närmare 30 kilo tung resväska runt Sverige denna sommar beror inte på att jag skulle vara exempelvis sko- eller sminkfetischist – ca 25% av vikten har utgjorts av böcker.
Mina reskamrater från sommaren har återträff. Saknas gör Störst av allt, som jag lämnade kvar hos min syster för hennes semesterläsning.
Utöver de två böckerna ovan, som ju faktiskt bara åkte med halva semestern eftersom de var bokhandelsfynd från en av alla de lata dagarna, har det varit en minst sagt blandad kompott som gjort mig sällskap.
Det har också varit den så tankeväckande Becoming Wise av Krista Tippett, där varje mening är fullproppad med höggradig insikts- och reflektionsnäring. Jag drack de fem första kapitlen som en ökenvandrare som når en oväntad oas med frisk källvatten – sedan tog det bomstopp. Nu känner jag dock lusten återvända att avsluta den första läsomgången av denna för mig så viktiga bok. Och även om jag inte har förmått mig till att börja på tegelstenen The O Manuscript av Lars Muhl, trots att jag har vänner som är helt lyriska över den, har den gjort mig sällskap i packningen hela sommaren.
Några loppis- och antikvariatsfynd har lagts till samlingen också. Den första som inköptes för min egen räkning var den lilla skojiga Allehanda urkunder om Språk, med texter som sträcker sig från Första Mosebok, texter av Platon och Aristoteles till texter av Stalin och Chomsky. Det andra var Folkmusikboken, i vilken jag kastade mig över kapitlet om fäbodarnas musik (som bland annat ju innefattar kulning).
Ledighetsläsning
Ett par lässituationer som är extra förknippade med ledighet (sommar- eller julsemester liksom helg) för mig är:
att läsa ut en spännande bok även om klockan blir två, tre eller fyra på natten och gryningsljuset ersätter glödlampans sken som ljuskälla.
att gå och lägga sig efter frukost med Boken i högsta hugg och läsa tills någon annan ropar att det är lunch (även om det oftast är något av barnen som dyker upp och frågar om när det blir lunch…).
En specifikt sommarskön situation är den, när jag plockat med mig Boken ut i solen till en filt eller solstol. Eftersom det är #lyrikfredag på Twitter idag som alla fredagar kostar jag på mig att bjuda på ännu ett haikuförsök:
Sommarbokens text
förenar sig med solen.
Läsaren somnar.
Den perfekta semestern
Hur skulle då en perfekt semester för mig, där jag står just nu i livet, se ut? Jo, den skulle utspela sig på en resort vid ett varmt hav i ett lagom ljummet klimat. Där skulle jag växla läsning i solstolen vid poolen/havet med fysisk aktivitet av olika slag och god mat och dryck. I lagom sällskap med familjen och kanske goda vänner – gärna några som läser samma litteratur för gemensamma reflektioner vid middagen.
Sommarnatten började gå mot gryning när jag släckte lampan klockan 3 i natt. Kunde inte lägga ifrån mig boken som jag greppat tidigare på kvällen, och detta trots att den, ur ett perspektiv, berättar vad som hänt redan i början.
Malin Persson Giolito är jurist och författare. I Störst av allt berättar hon om 18-åriga Maja, som, i den scen som är berättelsens nav, är den enda oskadda i ett rum där fem andra människor – bland dem hennes bästa vän, hennes pojkvän och hennes lärare – nyss skjutits.
Maja är bokens jag. Författaren ger henne en röst som nästan spricker av raseri, frustration och ångest – över vuxenvärldens hyckleri och ängslighet, över egen skuld, över det omöjliga i att skydda sig själv från förväntningarna från människorna omkring henne.
Monster. Mönster. Motiv. Förklaringar. Vår – inte minst medias – sökande efter enkla förklaringar och önskan att kategorisera människor, gärningar och skeenden i ondska och godhet så att vi får en betryggande distans till det onda – ”det skulle aldrig kunna vara jag; det skulle jag aldrig kunna göra”. Det är en röd tråd i Majas omväxlande vrede och uppgivenhet. Det är även pengarnas och maktens magi, som förblindar och förleder och som gör det möjligt att gömma ondskan – eller handlandet som skapar djupaste smärta – i strålglansen av ledande positioner, status och framgångsrik yta.
Man brukar säga att barn tror på det de vill tro på, men sanningen är att barn inte går att lura. Vuxna däremot, de vill själva välja den historia som passar dem bäst. Folk är inte intresserade av vad andra säger, eller vad andra tycker, har gått igenom, kommit till för slutsatser. Folk är bara intresserade av det de tror att de redan vet.
Boken är en lysande och sylvass påminnelse om hur komplext och oförutsägbart det är att vara människa. Den är en jädrigt vass sten i skon på mig som förälder – hur skulle jag ha varit, handlat, tänkt om jag varit Majas mamma? Monster eller mönster?
Den är också en angelägen påminnelse om den utmaning som möter den så kallade oskuldspresumtion som ligger till grund för vårt rättssystem:
Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.
Så lagom lätt att garantera den principen i ett hårt medialiserat samhälle:
”Efter nio månader av tidningsartiklar och tv-program då alla, verkligen precis alla, har fått prata utom jag, alla utom jag har fått gråta på bästa sändningstid, alla utom jag har kunnat ha presskonferens på valfri jävla trapp medan min advokat och min familj har haft yttrandeförbud. Då – som sur grädde på den dioxinförgiftade laxen – är det åklagarens tur att prata.
Majas tankar i inledningen av rättegången (s. 69)
Boken beskrivs på framsidan som en ”rättegångsthriller”. Men den är också en mycket angelägen spegel av vår samtid och, som alla riktigt bra och ”goda” berättelser, av vad det innebär att vara människa. Läs!
Jag tittar förvirrat upp från min bok och ser de badande, skrattande människorna vid Högbosjön. Nyss stod jag ju och huttrade i slänterna av myrjord längs den nybyggda kanalen i vad som skulle bli Sandviken. Ånglokets vissla tjöt ilsket i örat från den nya stationens håll till. Trötta, tyngda människor runt om kring mig var på väg hem till armodet i jordkulorna, som var deras hem under arbetet vid det stora bygget mellan Jädraån och Storsjöns strand
Sandvikensförfattaren Bernt-Olov Andersson skrev romanen Kanal till 150-årsjubileet av grundläggandet av Sandviken. Boken berättar om bygget av Kanalen – från fällandet av de första träden till den högtidliga invigningen i kunglig närvaro – och grundläggandet av de första verkstäderna vid Storsjöns rand. Verkstäderna som lade grunden till det som idag är Sandvik AB.
Det livsöde som drar in mig i berättelsen är först och främst Leon,
en tonårspojke från Grängesberg som kastats ut från sitt barndomshem med en näverkont och en amerikansk stocksåg, som hans farbror Karl i ”Juta” (Utah) sänt hem, som enda tillgångar.
Leon är inte som andra; han har uppenbarligen vad vi idag skulle tolka som något slags neuropsykiatrisk funktionsvariation, och han ses därför som ett lätt offer, någon att förbarma sig över alternativt en oönskad idiot av dem som han stöter på. Leons första möte i boken sker med den andra huvudpersonen i boken, Pehr Fredrik, en arbetare som lätt kommer i konflikt med sina arbetsgivare, med ett högst pragmatiskt förhållningssätt till mitt och ditt, och med intensiva amerikadrömmar.
Bokens karlar – med undantag för Leon, som har känslorna på utsidan och förmågan att se både sjökor, gastar, änglar och djävlar – ter sig länge lika gråbruna som de kläder de bär och den lervälling och myrmark de traskar runt i. Färgen, empatin och dimensionerna i boken finns hos kvinnorna som, på samma sätt som karlarna, tagit sig till nybygget vid Högbo bruk från stora delar av landet. Den legendariska, på ytan järnhårda Dal-Brita med dotter och dotterdotter, den unga Karin och Victoria, kvinnan som blev förnekad av fadern till hennes barn. Likaså smeddottern Svea, som förbarmar sig över Leon och ger honom en tillhörighet.
Umbärandena hos de människor som för bara 154 år sedan levde i fattigdom och utsatthet återberättas med ett direkt, men ändå poetiskt språk. Detsamma gäller deras drömmar om kärlek och en ljusare morgondag, liksom deras längtan efter människor – makar, föräldrar, barn, kärlekar – som de lämnat eller lämnats av.
Jag lägger ihop boken med upplevelsen av att ha fått en ny pusselbit om historien bakom staden som jag växte upp i och inte minst om Kanalen, som min farfars far vinterbadade i och blev lokalkändis på kuppen, som min farmor och farfar bodde vid hela sina vuxna liv och min pappa därför växte upp vid, och som jag ofta gick eller cyklade längs med under min egen uppväxt.
Idag är Kanalen en lummig och rogivande del av Sandviken. Här är några stämningsbilder från kvällens fotosafari, som påkallades av dagens läsning:
Dal-Britas dammKanalen norrut från HyttgatanKanalen norrut från Barrsätragatan – där de vita husen skymtar i bakgrunden byggde farfar och hans bror sitt hus på Kanalgränd 7.Mina barn provsitter trädet där deras morfar – min pappa – snörade på sig skridskorna för att åka på Kanalen under sina barndoms vintrar.Tre avkommor på KyssbronKanalen söderut från Kyssbron
Jag har precis börjat på kapitlet om kärlek. Författarens ord om hur vi snävat in, privatiserat och abstraherat ett begrepp, som idag kanske mer än någonsin behövs som universell, konkret handling drabbade mig vid köksbordet, där jag satt med en dressingsdroppande macka (ja, jag vet…) från Subway i ena näven och höll upp bokens uppslag med den andra:
Love is the superstar virtue of virtues, and the most watered down word in the English language. I love this weather. I love your dress. And what we’ve done with the word, we’ve done with this thing – this possibility, this essential bond, this act. We’ve made it private, contained it in family, when its audacity is in its potential to cross tribal lines. We’ve fetishized it as romance, when its true measure is a quality of sustained, practical care. We’ve lived it as a feeling, when it is a way of being. It is the elemental experience we all desire and seek, most of our days, to give and receive.
We’ve lived it as a feeling, when it is a way of being. Kärlek är handling, görande, praktik – varande. Inte känslosvall eller elaborerad retorik. I kapitlet om kroppen ger författaren Parker Palmer ett i mitt tycke klockrent exempel på kärleken som handling mer än ord, när han berättar om omvärldens reaktion på hans depression. En vägg av ord mötte honom – utom från en särskild vän. Vännen kom på regelbundna besök och masserade Palmers fötter under tystnad (vännen hörde hemma inom kväkarrörelsen, där tystnaden spelar en central roll i gudstjänsten). Palmer summerar:
And the act of massaging just, you know, in a way that I really don’t have words for, kept me connected with the human race. … What he mainly did for me, of course, was to be willing to be present to me in my suffering.
Tillbaks till Tippetts ord om kärleken:
The sliver of love’s potential that the Greeks separated out as ”eros” is where we load so much of our desire, center so much of our imagination about delight and despair, define so much of our sense of completion. There is the love the Greeks called ”filia” – the love of friendship. There is the love they called ”agape” – love as embodied compassion, expressions of kindness that might be given to a neighbor or a stranger. The ”Metta” of the root Buddhist Pali tounge, ”lovingkindness,” carries the nuance of benevolent, active interest in others known and unknown, and its cultivation begins with compassion towards oneself.
Its cultivation begins with compassion towards oneself. Så är vi där igen. ”Älska din nästa som dig själv”, som jag skrivit om under våren här och här. Om jag inte älskar mig själv – hur ska jag då kunna älska min nästa? Och omvänt – eller nåt: klarar jag av att älska mig själv, med alla mina brister, hemligheter, hybrisar – ja, då klarar jag definitivt av att älska fler i min omvärld, även om de inte tycker som jag, gör som jag vill (det gör ju inte jag alla gånger heller) eller på andra sätt agerar mot mina värderingar och principer (det gör jag ju också i ärlighetens namn lite då och då…).
En av böckerna