Rätt som det är dyker det upp någon krönika eller artikel med temat: ”Åh, jag blir så stressad av mindfulness” eller ”Våga vägra utveckling, inklusive mindfulness och sånt humbug”. Eftersom jag själv har haft och har har stor hjälp av mindfulness och meditation i att hantera mitt tidigare sjukliga stressande och nedsablande av mig själv stör jag mig på den förenklade bild av mindfulness och meditation som författarna till dessa krönikor förmedlar.
För att fräscha på min intellektuella förståelse av vad mindfulness är, och därmed min förmåga att till andra förmedla vad det handlar om för mig, har jag bestämt mig för att läsa om de böcker som var min första kontakt med ansatsen:
Så jag stegade i väg till bokhandeln, för att shoppa. (Kan jag välja, väljer jag den fysiska bokhandeln. Älskar atmosfären och väggarna som är fyllda med kunskap, livsöden, frågor och reflektioner. Även i den mest strömlinjeformade Akademibokhandel.) Kom ut med en annan bok av Åsa Nilsonne, Mindfulness i hjärnan, som kombinerar forskning om hjärnans funktion, inte minst om dess plasticitet (dvs. förmågan att omforma de neurologiska banor som styr våra tankar och känslor), med mindfulnesspraktik.
Nilsonne sätter i inledningsordet in mindfulness i samma mänskliga strävan efter något bättre som konsten och filosofin sedan tusentals år i stor utsträckning undersökt – ”ett vaknare, lugnare, mer handlingskraftigt liv”. Eller, som jag tänker, för den delen ett liv i integritet, lyhördhet och empati. Nilsonne menar att vi i neurovetenskapen och neuropsykologin får nya redskap för att förstå oss själva och hur vi kan utveckla vår hjärna i den riktning vi eftersträvar.
Boken är ett intressant kondensat av olika förhållningssätt till mindfulness: här finns samma introducerande genomgång av grundpraktiken som i Vem är det som bestämmer…: Observera, Beskriv, Acceptera – döm eller värdera inte automatiskt. (Mindfulness handlar alltså inte om att tömma hjärnan och inte tänka på någonting, om nu någon fått för sig det.) Det finns också ett kapitel om mål och beslut. I varje del kopplar Nilsonne ihop mindfulnesspraktiken med kunskapen om hur hjärnan fungerar, och ger också exempel på hur mindfulnessbaserad terapi används i olika situationer. De praktiska metodkapitlen illustreras genomgående med berättelsen om Erika och om hur hon reagerar på en händelse utifrån olika tillämpningar av mindfulness. Lite kryper det i mig när Erika väljer ett tankesätt som blir oerhört resonerande och förutseende – så himla klokt och rekorderligt helt enkelt – men å andra sidan mår både hon och hennes relation antagligen mycket bättre av de valen än de där hon reagerar med ryggmärgen.
Vidare reflekterar författaren över hur synen på och acceptansen av mindfulnessbaserade behandlingsmetoder förändrats sedan hon själv kom i kontakt med fenomenet, och om skillnaden mellan dagens stabila vetenskapliga underbyggnad inom den somatiska medicinen kontra den mer outvecklade inom den psykiska – inte minst orsakad av den okunskap vi har och har haft om hjärnans funktionssätt. Hon gör en liknelse med kemins utveckling – för 200 år sedan var det i hög utsträckning en förvetenskaplig företeelse, präglad av mystik och ockultism. Men vetenskapsmän som Berzelius systematiserade, utvecklade nya metoder och instrument och fram växte en helt ny typ av kunskap som avmystifierade och dessutom i stor utsträckning gjorde det möjigt för människan att forma naturen efter sitt eget skön. Nilsonne menar att mindfulness och delar av psykologin står på samma plats idag som kemin gjorde på Berzelii tid. Onekligen en intressant tanke!
Boken innehåller också en överblick över olika mindfulnessbaserade behandlingsmetoder inom vården, på ett sätt som nästan ger kursboksintryck.
Nilsonne ger en överblick över vad forskningen idag säger om effekterna av mindfulnessträning – i det sammanhanget pekar hon också på de utmaningar som forskningen om mindfulness står inför: ”bättre metodologi, mer stringenta studier, tydligare frågeställningar och större konsensus om vad det är som bäst behöver tränas när målet är att bibehålla eller förbättra vår hälsa”. För som läget nu är, är det spretigt – även om konsensus finns om att ”mindfulnessbaserade interventioner kan vara till nytta vid ett brett spektrum av psykiatriska och andra tillstånd”. Författaren riktar också kritik mot de förenklade varianter av mindfulness som sprids: ”lev i nuet” utan närmare kvalifikationer och sammanhang, och som sannolikt ligger bakom de krönikor som jag gnällde över i inledningen till det här inlägget.
Här finns dessutom ett tankespjärnande kapitel åt frågan om mindfulness, andlighet och förändrade medvetandetillstånd. Vad är friskt, vad är ”en andlig upplevelse”? Och författaren landar i slutsatsen att både den kliniska psykologin och den sekulära vetenskapen behöver mer kunskap om andliga upplevelser – något som jag som varandes intresserad av krockar och kombinationer av olika kunskapsområden starkt bejakar.
Jag är lite osäker på vilken målgrupp boken har. Den är förefaller dels vara skriven som ett inlägg i en vetenskaplig debatt om psykologins, mindfulnessansatsernas och den kliniska kunskapens roll och förutsättningar i den evidensbaserade vården. Dels vänder den sig till sådana som jag – lekmän med intresse av såväl mindfulness som neurovetenskap.
Min varma rekommendation får boken definitivt – åtminstone om du som är lässugen är intresserad av hjärnans funktion och hur den påverkas av mindfulnesspraktiken. Om du ”bara” är intresserad av att förstå vad mindfulness handlar om, vill jag nog rekommendera dig Vem är det som bestämmer respektive Att leva ett liv från punktlistan ovan.
Nåväl. En av böckerna är Brené Browns Resa sig stark. Har länge tänkt läsa den, men förstår varför universum sparat den åt mig tills nu. Det är med erfarenheten av det senaste halvårets fria fall och smäll i marken i ryggen som jag verkligen ta in och grunda hennes tankar i mig själv.
Det sista kapitlet, som jag avslutat idag, har rubriken Hope. Om någon förknippade hopp med naiv framtidsoptimism, så får den här helt andra perspektiv på begreppet.