Etikett: #blogg100 2016

Det gör ont – dag 95 i #blogg100

On By Sara ModigIn I rörelse7 Comments

Idag springer tusentals människor 4,2 mil på Stockholms gator. Själv ser jag fortfarande fram mot Midnattsloppet, om 70 dagar. Huruvida ambitionen att springa hela loppet håller vet jag inte. Min utmaning med Löpskolans tioveckorsplan för att gå från nybörjare till att springa en mil har påbörjats några gånger. Kommit av sig lika många. Håhåjaja.

Igår eskalerade också de småbesvär jag haft i höger höft, knä och fot ett bra tag. Jag kan inte komma på att jag gjort något särskilt som skulle ha föranlett det som jag bäst beskriver som ”pop:et” i smärtnivån. Men plötsligt gör det ont från axeln, ut i arm och hand (ok, det kan komma av för mycket tangentbord), ut från ländryggen till höften, baksida lår, knä, framsidan benet ut i foten. Ischias? Att ringa läkare på tisdag för att få tid för undersökning står nu högt upp på att göra-listan.

Men är det så klokt att i väntan på läkarutlåtande (som när det gäller den här sortens besvär kan ta lång tid att få med visshet i besked om orsaken) att fortsätta löpträna på egen hand? Hm. Tål att funderas på.

Vad gör jag då om plan A som i Ambition spricker? Ja, för några år sedan skulle jag a) ha bitit ihop och kört vidare ett tag till med löpningen och loppet. b) lagt mig ner och gett upp all träning över huvudtaget för ett bra tag framöver.

Konstaterar att jag idag kan ana alternativ till dessa, inte fullt så konstruktiva, vägar framåt.  I mina funderingar utgår jag från vad det där målet om Midnattsloppet egentligen är uttryck för – varför vill jag egentligen springa det?

Mina svar är både kortsiktiga och långsiktiga. På kort sikt: det är såååå himla peppande och kul att springa det loppet! Musik, folk, fest, augustinatt förgyller löpningen och ger en helt unik upplevelse.

Så vad kan jag göra för att få Midnattsloppsupplevelsen även om jag inte kommer att kunna förbereda mig som planerat? Jag kan hämta ut min tröja och chip som planerat. Jag kan sätta på mig tröjan, hänga vid starten, sjunga med Kenta och alla löpare om att Idag är jag stark… Jag kan promenera längs banan där det går, vandra mellan fest- och framträdandestationerna, suga åt mig av energin från löpare, publik och artister (och ge lite själv också genom att utstöta små hejarop då och då till slumpmässigt utvalda löpare typ). Jag kan njuta av miljöerna och sommarnatten. Jag kan ge mig själv en klapp på axeln och en i ryggsäck medhavd banan, då jag kommer i höjd med målet.

Det är inte som att springa och bli hejad på, ta ut sig totalt, känna euforin över att ha tagit sig i mål. Men det är en upplevelse av stora delar av magin i loppet – och kanske får det räcka för mig i år.

På lång sikt är Midnattsloppet dock bara ett steg i riktning mot målet om ett rörligare, mer fysiskt uthålligt och starkare liv, vilket i sig ger mer mental energi och kraft.

Vad är plan B, som i Beredd-på-alla-eventualiteter, för att komma vidare i den riktningen?

Plan B har två byggstenar. För det första – få till och håll i vardagsmotionen. Promenader, dagliga (så gott som) sjuminutersworkouts och stretch, möjligen också ett par pass på friskis i veckan.

För det andra – bli lättare. Minskad belastning på höfter och knän gör ingen skada, tvärtom. Strategin för att bli lättare orkar jag inte utveckla nu (mest för att jag vet allt om hur jag ska göra i teorin, men att få till uthållighet i att göra goda matval är sååå svårt i praktiken). Har i princip gått upp alla kilon som jag snabbrasade för två år sedan. Annan strategi behövs!

På den, av många anledningar läsvärda, bloggen lugnofin finns en inspirerande artikelserie om medvetet ätande, som jag återläser och tar avstamp i.

Så. Grunden i strategin handlar alltså för mig nu om att förstå önskad riktning, eftersom det enda jag kan vara säkra på är att förutsättningarna för att gå den tänkta vägen, den där plan A, kommer att förändras från det att jag drog upp planen första gången. Dessutom behövs klarhet i de centrala, inte tidsbundna förutsättningarna för att röra mig i önskad riktning. Så ofta har jag låst mig i de definierade hur:en, att jag glömt bort de underliggande varför och vad… Förhoppningsvis är jag lite klokare denna gång.

Poesi – dag 94 i #blogg100

On By Sara ModigIn Tankar2 Comments

Mitt diktande i gårdagens inlägg i kombination med att jag idag (måste ju vara typ sist i Twittervärlden med det), upptäckte hashtaggen #lyrikfredag på Twitter, fick mig att börja fundera på det där med poesi – både att läsa och att skriva. Jag har läst lite lyrik genom åren, men oftast snavat över poesin genom musiken, som tonsatta dikter. Och jag har någonstans i gömmorna en hophäftad bunt papper på vilka jag som barn satte tankar på pränt i poesins form. Bland annat i denna närmast aforismartade dikt, som min käre far ofta citerar:

Data, räkna. Data, skriv. Människa, gör nånting med ditt liv!

Hehe. Redan som barn var jag alltså fascinerad av digitaliseringens påverkan på oss människor och vikten av att vi har en riktning i vår användning av tekniken.

transtrc3b6mers_stenpoesi_7_tomas_transtrc3b6mers_platsNåja, tillbaks till huvudspåret för inlägget. I mitt googlande kring poesin som företeelse snavade jag över tidningen Skrivas poesiskola. Den inleds med att artikelförfattaren, poeten Mats Söderlund ger en kort beskrivning av vad poesi är, utifrån den Tranströmerdikt som fångats på bilden ovan:

Dikten säger något om vad poesi är, nämligen mer språk än ord.

Jag hittade också DNs Snälla poesiskolan från 2010-11, som visade sig vara en riktig liten juvel till krönikesamling om just poesin.

Ciceronen i poesiskolan var litteraturkritikern och poeten Anna Hallberg, som bland annat skriver:

… konstnärliga texter, som poesi exempelvis, använder språk på ett konstnärligt sätt.

Det är förstås en truism, men avgörande om du vill syssla med poesi.

Själva begreppet ”estetik” kommer till exempel från grekiskans aisthesis som ungefär kan översättas med ”förnimmelse” eller ”varse­blivning”. Det handlar alltså om något sinnligare och mer prövande än de vanliga läsorden: ”begripa”, ”sammanfatta”, ”förstå”.

Jag tror inte att människor i allmänhet har svårt att ta till sig estetiska upplevelser. Tvärtom har jag många gånger fascinerats av att det kan vara så enkelt att diskutera avan­cerad lyrik med barn. Min erfarenhet är inte heller att det krävs universitetspoäng för att vara en bra och sensibel dikt­läsare. Men jag tror att det faktum att ­poesi visar sig som skrift, ställer till det onödigt mycket för många.

Respekten för det skrivna ordet är enorm. Skriftspråket har ju sina rötter i nedtecknandet av lagar, religiösa texter, föreskrifter och regelverk. Och vi är vana att betrakta text i första hand som information, upplysning eller förmedling. Konstnärliga texter gör något annat.

De har en öppnare, mer inbjudande uppbyggnad som kräver delaktighet snarare än konventionell förståelse.

Dikten erbjuder en upplevelse, och där står du och letar efter ett meddelande …

Ett sista skönt fynd i googlandet var en metadikt av den amerikanske juristen, författaren och poeten Archibald MacLeish om just dikten som fenomen. Och jag anar i dess sista strof en ledtråd till varför jag fascineras så av poesin.

Det handlar om varandet, om den medvetna närvaron.

Läser du poesi? Och i så fall, varför? Och har du någon favoritdikt/favoritdiktare? Jag är nyfiken!

A poem should be palpable and mute
As a globed fruit,

Dumb
As old medallions to the thumb,

Silent as the sleeve-worn stone
Of casement ledges where the moss has grown–

A poem should be wordless
As the flight of birds.

*

A poem should be motionless in time
As the moon climbs,

Leaving, as the moon releases
Twig by twig the night-entangled trees,

Leaving, as the moon behind the winter leaves,
Memory by memory the mind–

A poem should be motionless in time
As the moon climbs.

*

A poem should be equal to:
Not true.

For all the history of grief
An empty doorway and a maple leaf.

For love
The leaning grasses and two lights above the sea–

A poem should not mean
But be.

Foto av Britt-Marie Ingdén-Ringselle (Own work) [CC BY-SA 4.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], via Wikimedia Commons

Sommarkvällsljus – dag 93 i #blogg100

On By Sara ModigIn Upplevelser2 Comments

Trädens och buskarnas blad har stillnat.

En ensam fågel sjunger. Medkoristerna i fåglakören sover middag inför sommarnattskonserten.

Svaga röster av firande nybakade studentskor bärs fram av enstaka loja vindpustar.

Syréndoftsmolekyler dröjer sig kvar.

Det guldvarma släpljuset speglar sig i fönstrens rutor mot en fortfarande himmelsblå bakgrund.

sommarnattSommarkvällsljuset. Ljuset som påminner mig om, driver mig att vilja värna närvaron i varje sekund, varje minut, varje timme av de sällsynt få sommarkvällarna då John Blund går vilse på sin väg till barnen eftersom han bländas av ljuset.

1 juni – dag 92 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Skapande6 Comments

I det här inlägget väver jag samman många av de livsråd för ett helhjärtat liv som jag skrivit om under våren.

Det handlar om att värna några aspekter av mitt sanna jag: utforskande och experimenterande. Och jag har GARANTERAT fått frigöra mig från kraven på att vara perfekt…

Inlägget är ett uttryck för tacksamhet och glädje över sommarens rikedom, lediga dagar, blomsterprakt och solens värme mot huden. Och det är ett skapande, som, för att jag ska kunna stå för det, kräver att jag frigör mig från min mångåriga vana att fastna i jämförelsetänkande.

Det är en lek – med ord och toner, sång och bilder, liksom med digitala verktyg. Och det känns faktiskt som lite av ett meningsfullt arbete.

Så – beväpna dig med generositet och välvilja  (ja, jag försöker ta mig bort från perfektionstänkandet genom att släppa något som jag själv tycker är långt från perfekt – men jag tänker inte tala om på hur många och vilka ställen eller i vilken omfattning, för då kommer du bara att lyssna och titta efter det… ). Här är en hyllning till 1 juni och sommaren i min första multitrackinspelning (sååå bra utmaning och träning att sjunga kör med sig själv!).

Tillit och tro – dag 90 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat9 Comments
Kinesiskt uttryck som kan betyda bl.a. trust, confidence, faith, credit, reliance, to depend
Kinesiskt uttryck som kan betyda bl.a.
trust, confidence, faith, credit, reliance, to depend

Brené Browns femte livsråd för ett helhjärtat liv lyder Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert. 

Jag skrev om intuitionen häromdagen, och har gått och grunnat på det här inlägget om tilliten ett tag. Det engelska originalets rubrik är ”Cultivating intuition and trusting faith” (min kursiv). Funderar på om översättaren valde bort tro för att begreppet i det sekulära Sverige spontant ses som irrelevant eller till och med avstötande för många – eller i alla fall att det är en generell uppfattning att (religiös) tro ses som något som bara ett fåtal människor är berörda av?

Jag är uppvuxen i ett sammanhang där en stark, personlig guds- och kristustro var en självklarhet. Med åren har en betydligt mer diffus tro valt mig. Brukar säga att jag tror att det finns många saker, fenomen och företeelser som vi ännu inte kan fånga in i vår föreställningsvärld och vårt språk med hjälp av de sätt som vi har att undersöka, mäta, förklara och förstå vår värld. Min hemsnickrade gudsbild handlar idag om att gud på något sätt är den sammanlagda energi som manifesteras i vårt, vad vi vet idag, cirka 13-14 miljarder år gamla universum, och som vi kan varsebli genom massa och ljus… Och gud förresten – jag blev oerhört lättad när jag blev påmind om (måste ha sovit på religionslektionerna) om att det finns religioner där det där med gud eller gudar inte spelar så stor roll…

Men tro är idag för mig mycket större än en fråga om gudsbild. Det handlar, precis som med intuitionen, om att vila i tilliten till något: jag kommer att landa helskinnad även efter nästa flygning, den återkoppling jag får ges med god vilja och inte av elakhet, det kommer att bli folk av mina barn, vårt företag kommer att fortsätta att utvecklas, jag kan göra skillnad för en bättre framtid…

Brené Brown beskriver tro så här i sin bok Våga vara operfekt:

Tron är ett gåtfullt rum där vi finner modet att tro på det vi inte kan se och styrkan att frigöra oss från rädslan för att inte veta.

Hon skriver också

Tron och tilliten är livsviktiga när vi bestämmer oss för att leva och älska helhjärtat i en värld där vi oftast vill ha garantier för att våga ta risken att visa oss sårbara och fara illa.

Idag har jag lyssnat på det senaste avsnittet i podden On Being med författaren och krönikören Rebecca Solnit, som bland annat har skrivit om den styrka och sammanhållning som springer fram i samhällen som upplevt stora katastrofer. Och jag slogs av några formuleringar, som så tydligt knyter an till förmågan och valet att frigöra sig från behovet att veta säkert. Solnit talar dock inte om tro eller tillit, utan om hopp.

Hope, for me, just means a Buddhist sense of uncertainty, of coming to terms with the fact that we don’t know what will happen, and that there’s maybe room for us to intervene. And that we have to let go of the certainty people seem to love more than hope, and know that we don’t know what’s going to happen.

People in this culture love certainty so much. And they seem to love certainty more than hope. And — which is why they often seize on these really kind of bitter, despondent narratives that are they know exactly what’s going to happen…

… hope is tough. It’s tougher to be uncertain than certain. It’s tougher to take chances than to be safe. And so hope is often seen as weakness, because it’s vulnerable, but it takes strength to enter into that vulnerability of being open to the possibilities.

Sårbarheten i att vara öppen för möjligheterna. Där trillade pusselbiten på plats, och jag förstod plötsligt varför översättaren valde tillit. Tillit är en tro som sätter sitt hopp till något, samtidigt som det är en tro som inte är absolut, utan sårbar, utlämnad, naken – som ett litet barns tillit till en förälder.

Ett annat Bréne Brown-citat handlar om just vikten av sårbarhet i tron, och känns extra angeläget att ha i åtanke i ett samhälle som i växande utsträckning präglas av extremism:

Faith minus vulnerability and mystery equals extremism. If you’ve got all the answers, then don’t call what you do faith.

Dag Hammarsköld skrev i sina Vägmärken

Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innertas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivit ut i mörket genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.

I en värld där vi avkrävs snabba och säkra svar, blir uthängda och hudflängda om vi råkar ha eller tycka fel, samtidigt som paradoxalt nog kunskapsmängden och insikten om komplexiteten i våra samhällen aldrig har varit större, – vad krävs för att ha modet att välja att ge rum åt intuitionen och att förlita sig på tron?