”Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet”. Brené Browns sjunde livsråd för ett helhjärtat liv passar som handen i skidhandsken för att grunna på under en sportlovsvecka.

Att vilan är ett grundläggande behov är ett välbekant faktum för de flesta av oss, även om vi har svårt att acceptera det i hur vi lever våra liv. Mellan varannan och var tredje svensk har sömnproblem, och de flesta av oss muttrar från tid till annan om att vi sover för lite. Ibland får jag till och med uppfattningen att det ligger lite prestation i att vara trött…

Att leken skulle vara lika grundläggande för ett helhjärtat liv som vilan, hade inte slagit mig innan jag läste Brené Browns bok. Hon refererar till en annan Brown, Stuart Brown, som menar att leken bland annat ger oss mer medkänsla och gör oss mer kreativa och uppfinningsrika.

Stuart Brown ger i sin bok Play: How it Shapes the Brain, Opens the Imagination, and Invigorates the Soul sju kännetecken på lek: 

• Den görs inte i något annat syfte än sitt eget (nog så viktigt när så mycket av det vi gör, görs för att optimera oss själva och våra prestationer, som Brené Brown påpekar)
• Den är frivillig
• Den är lockande och attraktiv i sig själv
• Den är fri från tidspassning
• Den gör att vi släpper taget om vår självmedvetenhet
• Den ger ett utrymme för slumpen och improvisationen
• Den ger mersmak – leken föder lust till lek

Hur var det då med sportlovet och lek? Jo, jag har lekt den här veckan! I skidbacken är dagarna en enda lång lek, som garanterat ger mersmak. Visst har jag slipat på detaljer i min åkning – men inte för att prestera i någon annans ögon, utan för att utforska min egen utvecklingspotential.

Ett av lekforskningens stora namn, Brian Sutton-Smith, ger i artikeln Play Theory – A Personal Journey and New Thoughts en möjlig evolutionär förklaring till vikten av lek: genom leken kan vi simulera farliga, potentiellt livshotande situationer – en sabeltandad tiger anfaller! ryska agenter jagar mig i Alperna! – utan att försätta oss i verklig fara. Samtidigt kan vi reflektera över olika handlingsalternativ, testa och träna oss i dessa genom leken – klättra upp i ett träd? attackera med spjut? spela död? susa nerför branterna snabbare (och snyggare) än någon ondskefull agent förmår?

Det är inte bara konflikt- och farofyllda händelser som vi tränar oss i att hantera genom leken – Sutton-Smith menar att en viktig funktion är att den lär oss att reglera våra grundkänslor (Sorg/ledsenhet, rädsla/skam/ilska, äckel/avsky, intresse/upphetsning, förvåning och glädje) på socialt konstruktiva sätt. Han skriver:

”Play begins as a mutation of real conflicts and functions thusly forever afterwards. Play was always intended to serve a healing function whether for child or adult, making it more worthwhile to defy the depressing and dangerous aspects of life. Play is neurologically a reactive itch of the amygdala, one that responds to archetypal shock, anger, fear, disgust, and sadness. But play also includes a frontal-lobe counter, reaching for triumphant control and happiness and pride. Play begins as a major feature of mammalian evolution and remains as a major method of becoming reconciled with our being within our present universe. In this respect, play resembles both sex and religion, two other forms—however temporary or durable—of human salvation in our earthly box.”

Är du en ”Homo Ludens” – en lekande människa?