Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets elfte vecka ser jag bland annat tillbaka på…

Mys med Busan the cat. Hon är som ett vandrande och spinnande valium, med morrhår och lurvig svans.

Målgång i ICA-klassikerns Vasalopp! Med hjälp av mitt eget pannben, en väldesignad utmaning och världens bästa PP (personliga peppare) i form av min älskling har jag kommit igång och rört på mig regelbundet. Spotifys låtlista gav mig dessutom det perfekta soundtracket i form av Solala och Helen Sjöholm i Vår bästa tid är nu.

Älsklingens magiska beröring. Han kan han.

Spontanmöte med kära vännen Helena.

Vårvintersolsvärmen som börjar vakna till liv.

De allt ljusare kvällarna.

Jordärtskockssoppa. Jag har kommit på varför jordärtskocka heter Jerusalem artichoke på engelska – det är ju Jerusalem som analogi för himlen och paradiset som åsyftas. Smaken är bara heeeeeelt paradisisk!

Senaste avsnittet av On Being med poeten Naomi Shihab Nye. Så många tankar som gick rätt in i bull’s eye i min intention för denna måncykel om ett sakraliserat, överlåtet liv.

Fikat med med vännen Alexander, som det var alltför länge sedan jag träffade.

Insikt om att jag håller ut i vanor som jag mår bra av.

500 inlägg på bloggen. Ja, detta är nummer 500. 20 april 2010 la jag ut första inlägget. Vissa ränder går aldrig ur – jag är fortfarande mästare på att snooza mobilalarmet.

Barnens ankomst för en veckas boende med mig.

Vad är du tacksam över och vad förundras du över, när du ser tillbaks på den gångna veckan?