Stegräkning

En av mina ambitioner för hösten är att gå 12 000 steg om dagen. Det här är verkligen en ambition av typen ”sikta mot stjärnorna” för att överhuvudtaget ”nå talltopparna”.

Varför 12 000 kanske du undrar; 10 000 steg om dagen är väl den magiska gränsen? Tja, de rekommendationer som jag tagit del av säger ungefär så här:

10 000 steg är minimum för att långsiktigt upprätthålla goda hälsoeffekter, för bland annat hjärt-kärlsystemet. 12 000 steg behövs för att få effekter på vikten över tid. Och det vill jag få.

Hur går det då? Jag använder mig av appen Moves i min iPhone, med alla felkällor som det valet innebär (alla stegräknarappar har en viss felmarginal jämfört med separata stegräknare som man bär på sig, jag har inte telefonen på mig hela tiden, telefonen laddar ur och så vidare). Den anger att jag, sedan den 1 augusti då jag sjösatte mitt nya liv för hösten 2016, nått målet 3 av 9 möjliga dagar. 3 av de övriga 6 dagarna har jag varit över 10 000 steg. Ett resultat som jag är tillfreds med, samtidigt som jag funderar över hur jag ska underlätta för mig att nå hela vägen fram ännu fler dagar.

Även om idag är en av de dagar då jag inte är riktigt framme vid min ambition (mot förmodan kanske jag går de sista 800 stegen här hemma i lägenheten innan jag lägger mig – nä, skulle inte tro det), är jag ändå helnöjd med att jag motade lusten att slå mig ner i fåtöljen och läsa efter att ha krossat barnen i spelen Vändtia respektive Ryktet går. Jag greppade kameran och gick på motivjakt på Söder. Bland annat fångade jag en vacker skymningshimmel – återstår att se vilket väder den förebådade för morgondagen…

Har du satt någon ambition för din höst?

Kvällshimmel från Monteliusvägen

Fredagsfys – första dagen i resten av mitt liv…

Så himla konstigt att inte skriva ”dag xx i #blogg100” i rubriken. Men så är det, utmaningen är avklarad och nu ska jag utforska andra drivkrafter för mitt dagliga bloggande.

Tänker mig att mina fredagsinlägg ska ha temat Fredagsfys, med fokus på träning, rörelse och hälsa. Det kan visserligen bli sådana inlägg andra dagar också. Men att viga fredagsskrivandet åt funderingar kring hur jag håller i och håller ut i de aspekter av en hälsosam livsstil som handlar om de fysiska aspekterna av hälsa – kalorier in, kalorier ut, styrka, smidighet, koordination och kondition, typ – skulle kanske kunna vara ett sätt att hålla mig på ”den rätta vägen”…

Och jag tar avstamp i ett blogginlägg från Runners World om vådan med quick fixes. Johan Renström skriver på bloggen Hjärnfysik om de utmaningar som snabba viktnedgångar (ja, jag erkänner, jag drömmer fortfarande om det) för med sig i form av

a) minskad basal förbränning (ju mindre vi väger, desto lägre blir vår förbränning i vila, vilket gör att viktnedgången vid samma mängd kalorier minskar i takt med att vi går ner i vikt),

b) den ”set-point” som vår kropp baserat på gener och livshistoria bestämt sig för som vår ”trivselvikt” eller ”må bra-vikt”. När vi underskrider den, slår förbränningen ner på takten – som en termostat – för att vi inte ska riskera att hamna i svältläge,

c) de hungerreglerande hormonerna. Vid snabb viktminskning verkar nivåerna av de hormoner som signalerar mättnad (som leptin t.ex.) minska, medan hormoner som signalerar hunger ökar. Då krävs det mycket viljestyrka och disciplin för att hålla i…

OK, kroppen är emot mig. Dags att en gång för alla slå tanken om en drömsnabb, bestående viktminskning ur skallen. Vad sätter jag då fokus på istället? Jo, i slutet av inlägget skriver Renström något intressant:

I en studie från 2012 såg man att en grupp som fokuserade på kost tappade mer vikt än en grupp som fokuserade på träning, men de drabbades också av en tjugofemprocentig minskning av RMR (förbränning i vila, Saras förklaring). De som tränade tappade inte särskilt mycket i vikt men hade bara 1 procent nedgång i RMR. På sikt kan det alltså vara så att träning är viktigare än hur mycket man äter, inte minst för att träning har en rad andra fördelar som minskad stress, bättre sömn, mer muskler och bättre vanor.

Många drömmer om en enkel fix – beach 2016. Men att gå ner i vikt och hålla den är mer en livsstilsförändring i form av små och hållbara förändringar i kost- och träningsvanor som gradvis vrider ner hjärnans set point. Risken med kvickfixar är att de slår tillbaka hårdare för varje gång.

Så: ut och gå, kortare löppass och de dagliga sjuorna. Ännu fler argument för det alltså. Bara att verkställa…

På era platser... Färdiga... Gå!
Håll löpskorna leriga… En bra ambition för sommaren!

I mål! – dag 100 i #blogg100

För 101 dagar sedan stod jag på startlinjen. Idag går jag i mål! 100 blogginlägg är skrivna, nya insikter vunna, nya bloggvänner fådda.

Vibeke_Skofterud_Vasaloppet_2012_001Jag har grundat mig i min egen röst. Tvekar inte längre för att vrida och vända på språket, bilderna, tankarna.

Under den här perioden har jag vidgat mitt utrymme, mitt space; skapat mer luft runt mina tankar, känslor, upplevelser, insikter, fantasier och drömmar. Tror att det kommer sig av att bloggandet skapar distans till elektriciteten och signalsubstanserna i min hjärna. Jag blir en utomstående betraktare, vilket gör det mycket lättare att tillämpa den medvetna närvarons icke-dömande acceptans än när man är mitt uppe i stormarna.

Jag förutsåg att

Vissa dagar kommer det att bli sprintinlägg. En snabb länk till en låt, podd eller text som gripit tag i mig. Några medeldistansinlägg – lite recept, lite reflektioner över något jag läst eller lyssnat på. Några mildistanser – längre reflektioner, självcoaching om man så vill.

I efterhand får jag konstatera att jag verkar ha lättare att släppa iväg medel- och långdistansinläggen än sprintarna. Att skriva kort och kärnfullt är en ny utmaning.

För jag tänker fortsätta med ambitionen att blogga dagligen. För växande, välbefinnande och vetande. Jag hoppas att du vill fortsätta följa mig – och dela dina reflektioner på mina funderingar – i utforskandet av det goda i livet.

Foto av Vasaloppet/Nisse Schmidt (mynewsdesk) [CC BY 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/3.0)], via Wikimedia Commons

201 inlägg and counting – dag 43 i #blogg100

IMG_1608Igår var det magiska gränsers dag här på bloggen. 200 inlägg, 4 000 besökare och 8 000 minus 1 visningar totalt sedan starten för ganska precis sex år sedan. Jag insåg att jag denna omgång av #blogg100 utan problem har slagit antalet inlägg som jag fick till 2014 när jag var med i utmaningen förra gången. Då var det trögt från 35 tror jag, och vid 40 lade jag av. Den här gången har jag hittills inte känt minsta behov av att ens överväga att lägga ner mitt dagliga bloggande.

En, som jag tror, avgörande orsak till årets nyvunna uthållighet är att jag förhåller mig på ett nytt sätt till de avvikelser från plan som alltid uppstår. Jag höll på att skriva ”misslyckanden”, men det är just det jag slutat se dem som.

Ibland går det bara inte som planerat. Det betyder inte att utmaningen är förstörd, utan jag kan plocka upp den igen nästa dag, eller dagen efter det.

Jag har helt enkelt blivit bättre på att acceptera avvikelserna utan att etikettera dem som bra eller dåliga, succéer eller misslyckanden, värdefulla eller värdelösa. De bara är just då. En av hörnstenarna i medveten närvaro: observera utan att döma.

Ser samma mönster i mitt Headspaceande. Räknaren, som håller reda på antalet dagar i följd som jag gjort en guidad mediation på, har trillat tillbaka till noll ganska ofta på sistone. Men det gör mig inte längre något; jag kommer igen och tillbaka.

Jag känner en stor befrielse av att ha dumpat pliktpiskan i dessa fall. Jag vill ju blogga, och jag vill meditera. Jag vill ju också göra det regelbundet och ofta, helst dagligen. Men jag måste inte.

Har du någon pliktpiska som du slängt bort? Eller någon som du kanske skulle vilja eller överväger att göra dig av med?