Helhjärtat vill jag leva – dag 99 i #blogg100

Bloggutmaningen #blogg100 går mot mål. Eftersom jag har missat att blogga en dag sedan starten den 1 mars är detta dag 99 i min utmaning – jag ser upploppet, inte minst i FB-gruppen för #blogg100-inläggen. Där har de flesta inläggen idag ett tresiffrigt nummer i rubriken.

3470650293_60b27d6539_bEn röd tråd genom denna utmaning (den började till och med innan #blogg100 drog igång) har varit Brené Browns tio livsråd för ett helhjärtat liv från boken Våga vara operfekt. Jag vill ägna detta inlägg åt att samla mina tankar hittills på temat, som ett index och möjlighet till repetion för dig och mig. Det är ju den berömda upprepningen som är kunskapens moder…

1. Värna om ditt sanna jag – frigör dig från andras åsikter 

2. Värna om medkänslan med dig själv – frigör dig från kraven på att vara perfekt

3. Värna om motståndskraften – frigör dig från att döva dina känslor (numbing) och maktlöshet 

4. Värna tacksamhet och glädje – frigör dig från rädslan och otillräckligheten

5. Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert  

6. Värna om skapandet – frigör dig från jämförelsetänkandet 

7. Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet

8. Värna om lugnet och stillheten – frigör dig från orons livsstil

9. Värna det meningsfulla arbetet – frigör dig från dina egna tvivel och andras krav 

10. Värna om skrattet, sången och dansen – frigör dig från behovet att verka cool och ha koll

Tillit och tro – dag 90 i #blogg100

Kinesiskt uttryck som kan betyda bl.a. trust, confidence, faith, credit, reliance, to depend
Kinesiskt uttryck som kan betyda bl.a.
trust, confidence, faith, credit, reliance, to depend

Brené Browns femte livsråd för ett helhjärtat liv lyder Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert. 

Jag skrev om intuitionen häromdagen, och har gått och grunnat på det här inlägget om tilliten ett tag. Det engelska originalets rubrik är ”Cultivating intuition and trusting faith” (min kursiv). Funderar på om översättaren valde bort tro för att begreppet i det sekulära Sverige spontant ses som irrelevant eller till och med avstötande för många – eller i alla fall att det är en generell uppfattning att (religiös) tro ses som något som bara ett fåtal människor är berörda av?

Jag är uppvuxen i ett sammanhang där en stark, personlig guds- och kristustro var en självklarhet. Med åren har en betydligt mer diffus tro valt mig. Brukar säga att jag tror att det finns många saker, fenomen och företeelser som vi ännu inte kan fånga in i vår föreställningsvärld och vårt språk med hjälp av de sätt som vi har att undersöka, mäta, förklara och förstå vår värld. Min hemsnickrade gudsbild handlar idag om att gud på något sätt är den sammanlagda energi som manifesteras i vårt, vad vi vet idag, cirka 13-14 miljarder år gamla universum, och som vi kan varsebli genom massa och ljus… Och gud förresten – jag blev oerhört lättad när jag blev påmind om (måste ha sovit på religionslektionerna) om att det finns religioner där det där med gud eller gudar inte spelar så stor roll…

Men tro är idag för mig mycket större än en fråga om gudsbild. Det handlar, precis som med intuitionen, om att vila i tilliten till något: jag kommer att landa helskinnad även efter nästa flygning, den återkoppling jag får ges med god vilja och inte av elakhet, det kommer att bli folk av mina barn, vårt företag kommer att fortsätta att utvecklas, jag kan göra skillnad för en bättre framtid…

Brené Brown beskriver tro så här i sin bok Våga vara operfekt:

Tron är ett gåtfullt rum där vi finner modet att tro på det vi inte kan se och styrkan att frigöra oss från rädslan för att inte veta.

Hon skriver också

Tron och tilliten är livsviktiga när vi bestämmer oss för att leva och älska helhjärtat i en värld där vi oftast vill ha garantier för att våga ta risken att visa oss sårbara och fara illa.

Idag har jag lyssnat på det senaste avsnittet i podden On Being med författaren och krönikören Rebecca Solnit, som bland annat har skrivit om den styrka och sammanhållning som springer fram i samhällen som upplevt stora katastrofer. Och jag slogs av några formuleringar, som så tydligt knyter an till förmågan och valet att frigöra sig från behovet att veta säkert. Solnit talar dock inte om tro eller tillit, utan om hopp.

Hope, for me, just means a Buddhist sense of uncertainty, of coming to terms with the fact that we don’t know what will happen, and that there’s maybe room for us to intervene. And that we have to let go of the certainty people seem to love more than hope, and know that we don’t know what’s going to happen.

People in this culture love certainty so much. And they seem to love certainty more than hope. And — which is why they often seize on these really kind of bitter, despondent narratives that are they know exactly what’s going to happen…

… hope is tough. It’s tougher to be uncertain than certain. It’s tougher to take chances than to be safe. And so hope is often seen as weakness, because it’s vulnerable, but it takes strength to enter into that vulnerability of being open to the possibilities.

Sårbarheten i att vara öppen för möjligheterna. Där trillade pusselbiten på plats, och jag förstod plötsligt varför översättaren valde tillit. Tillit är en tro som sätter sitt hopp till något, samtidigt som det är en tro som inte är absolut, utan sårbar, utlämnad, naken – som ett litet barns tillit till en förälder.

Ett annat Bréne Brown-citat handlar om just vikten av sårbarhet i tron, och känns extra angeläget att ha i åtanke i ett samhälle som i växande utsträckning präglas av extremism:

Faith minus vulnerability and mystery equals extremism. If you’ve got all the answers, then don’t call what you do faith.

Dag Hammarsköld skrev i sina Vägmärken

Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innertas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivit ut i mörket genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.

I en värld där vi avkrävs snabba och säkra svar, blir uthängda och hudflängda om vi råkar ha eller tycka fel, samtidigt som paradoxalt nog kunskapsmängden och insikten om komplexiteten i våra samhällen aldrig har varit större, – vad krävs för att ha modet att välja att ge rum åt intuitionen och att förlita sig på tron?

Att gå på magkänslan – dag 84 i #blogg100

Intuition är inte ett enda, bestämt sätt att få veta något – det är vår förmåga att ge plats åt ovissheten och vår vilja att lita på den kunskap vi har samlat på oss, bland annat genom våra instinkter, våra erfarenheter, vår tro och vårt förnuft.

Brené Brown, Våga vara operfekt, s. 130

Det femte livsrådet för ett helhjärtat liv är Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert. Tilliten tänker jag återkomma till i ett senare inlägg – ikväll dröjer jag vid intuitionen.

I första delen av mitt liv, inklusive under min studietid, såg jag mig som nästan uteslutande intuitiv. Jag avskydde seminarierna, då man förväntades analysera och flödigt lägga ut orden i argument för än det ena, än det andra. Hur jag ändå kom att söka en tjänst som analytiker när jag skulle ut i arbetslivet är fortfarande lite av en gåta för mig.

Min  förvåning var därför enorm, då resultatet av det färdighetstest som ingick i rekryteringen visade att jag hade en hög analytisk förmåga. Där och då började jag ana att livet inte var så svartvitt som jag omedvetet sett det som.

Ofta ställs intuition och analytisk förmåga i motsats till varandra på det sätt som jag själv gjorde som yngre. ”Kvinnligt” respektive ”manligt” tänkande, Venus och Mars, i förenklad version varandra uteslutande. Men som Brown framhåller är intuition i själva verket ”en sorts blixtsnabb, omedveten associationsövning, en sorts pussel som vi lägger i tankarna”.

Herbert A. Simon, ”nobelpristagare” i ekonomi, har skrivit att

It is a fallacy to contrast ”analytic” and inutive styles of management. Intution and judgement – at least good judgement – are simply analyses frozen into habit and into capacity for rapid response through recognition.

Simon, H.A. (1987), Making Management Decisions: The Role of Intuition and Emotion.  The Academy of Management Executive 1:1. sid. 64

”Analys som frusit till vana och förmåga till snabb respons genom igenkänning.” Så intimt sammanbunda kan man alltså se de två sätten att förhålla sig till problemlösning och beslut.

I mitt inlägg om våra gränssnitt mot omvärlden – tankarna, känslorna, fantasin, närvaron, insikten och handlingen – skrev jag ju bland annat om Rebecca Costas resonemang om betydelsen av Insikten för att hantera de komplexa problem och utmaningar som vårt samhälle står inför. Hon liknar vårt analytiskt-logiska problemlösande vid en en prydligt ordnad, väl uppmärkt affär med räta gångar. Vårt kreativa problemlösande beskriver hon som en artistiskt estetisk ordnad samling av showrooms, inredda för att skapa en angenäm miljö och stämning för alla sinnen.

Den tredje sortens problemlösande – insikten – målar hon upp som ett stort, tomt rum där plötsligt den lösning vars egenskaper och funktioner vi bara föreställer oss plötsligt materialiseras. För mig ligger denna plötsliga insikt väldigt nära intuitionen.

Intuitionen handlar inte om att bara gå på känslorna i beslutsfattandet. Brown framhåller att intuitionens budskap mycket väl kan vara ”Hm. Här behövs mer fakta i målet.”.

I en värld där informationen i princip är oändlig, stöter vår tillit till intuitionen inte sällan på patrull. Brown skriver att människan ogillar osäkerhet och ovisshet, och i kombination med att alltfler försörjer sig – såväl ekonomiskt som självkänslomässigt – som experter utmanas vår tilltro till intuitionen i princip på daglig basis.

Jag brukar ibland beskriva mig som ”expertberoende”. Jag älskar fack- och uppslagsböcker, och i min iver att försöka se hela bilden (eller i alla fall större delar av den) jagar jag kompletterande fakta i timtal.

Tycker mig dock märka en skillnad på senare tid, där jag slappnar av och litar på – just det – min intuition i allt högre utsträckning. Min intuition säger mig att det kanske har  med åldern, och därmed mina samlade insikter och erfarenheter att göra (liksom att jag med åren ger allt mindre tyngd åt vad omvärlden eventuellt tycker och tänker om mig, mitt sätt att fatta beslut och, därmed också, mina beslut); det kan också kanske har det med mitt förhållandevis regelbundna och täta mediterande att göra. Tänker att min ökade acceptans för ovissheten också kan ha att göra med att jag i mitt jobb kommit att tillägna mig alltmer av designtänkandets principer och förhållningssätt. Och design handlar, som någon sagt, om att leda i ovisshet, om att våga påbörja en utforskande förändringsprocess utan att ha det nya läget helt klart för sig.

Precis som våra andra förmågor är förmågan till intuition något som går att träna upp, som Marie skriver om på bloggen Balance and Quality in Life, alternativt låta förtvina. Om du vill utforska din förmåga till intuition säger min intuition mig att ett vettigt första steg att börja vara uppmärksam på vad du gör när du känner att magen pratar med dig (inte på ett födo- eller bakterieutlöst språk då…). Tystar du ner och förtränger signalerna – om så, varför då? Lyssnar du in och agerar på budskapet – om så, vad säger det dig?