… har gått sedan orden som raserade mitt liv som jag känt det i mer än hälften av mina 47 år registrerades i hjärnan. ”Jag måste lämna dig”.
Ett kvartal av djup sorg, mörk ångest, svart vrede och hat. Av känslan av att förlisa, tappa riktning och livslust, förlora kontrollen. Av upplevelsen av att vara bortvald och utstött från den viktigaste gemenskapen med en annan människa som jag haft i mitt liv.
Ett kvartal sen jag trillade ner i kaninhålet, som Alice i underlandet. Och jag faller handlöst fortfarande, med minnen, fragment, ord, handlingar, känslor, tankar om dåtid, nutid och framtid susandes förbi mig i alla riktningar.
Jag vet inte när jag kommer att landa, eller vem jag är då. Jag har haft förlåtelse och nåd som målbild. Jag hoppas fortfarande nå dit. Men jag har lagt ner det aktiva jagandet efter dem – för att istället sätta min tillit till att de finner mig den dag jag är redo.
Ett kvartal då insikten om att detta att dela mina tankar i skrift för mig är något av det viktigaste för att ge mening åt det meningslösa. Inte för sympati, inte hämnd, inte för bekräftelse. Men för att dela min smärta och min sårbarhet, till styrka för den andra som också vandrar den dödskuggans dal som livet ibland för oss genom. Du är inte ensam, jag är inte ensam. Vi är betydligt fler än vad vi tror.
Ett kvartal har gått under vilket jag starkt upplevt det gudomliga i tillvaron. Inte i form av någon historisk/överjordisk/utommänsklig gestalt med en förutbestämd plan för mitt liv. Nej, i högst mänsklig gestalt, genom den varma blicken, kramen, hjärtemojisen och de omtänksamma, medkännande, stärkande orden som förmedlar erfarenheter och hopp. Genom dem som lyssnar, håller och ger utrymme för alla känslor och tankar utan att döma eller ifrågasätta, samtalen, gästsängen.
Ett kvartal av att bli buren av vänner. Ett kvartal där jag ibland anat en styrka, som vilar någonstans långt under det stormande hav som varit mitt liv under de senaste tre månaderna.
Foto: Marinmålning ”Stormande hav” av Fritz W. Schulz. Schulze-Wenck (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons
Pingback: Jesusbarn minus 13 – släpper taget – Saras goda.
Tack för att du kan sätta ord på detta. Jag föll pladask när jag läste din text, nästan precis sådär har jag ju också kännt. Närmare det gudomliga men också långt ner i det svarta hålet, lättrörd och nedstämd men också full av kraft och kan finna frid.
För mig kom beskedet för ett drygt år sen nu men det tog dryga sex månader innan hon flyttade ut. Det var väl ingen överraskning egentligen men hoppet är ju det sista som överger en. Jag har nåt fram till förlåtelsen men tror du gör helt rätt som inte jagar den. Det blir ju bara en läpparnas bekännelse om man tvingar sig själv att förlåta, ska den göra nån nytta måste den ju komma från hjärtat. Kämpa på och fortsätt göra saker, det är bästa terapin för mig i alla fall.
Allt gott!
Micke
Tack till dig för att du delar dina tankar och erfarenheter, Micke! Ja, fortsätta göra saker kommer jag att göra. Känner dock att jag behöver balansera görandet med bara-varandet – behöver mer slack i vardagen nu än innan beskedet. Önskar dig fortsatt god resa framåt och vidare i livet!
Mållös och stum av beundran hur du använder språket och kan klä dina känslor i ord❤️ Massor av styrka o kramar till dig och de dina önskar jag Hanna från Borgå, Finland🇫🇮
Vad glad jag blir att du delar dina tankar! Och tack för styrkehälsningen <3
Stor kram fina Sara! Jag tycker att du gör rätt i att ha lagt ner det aktiva jagandet för förlåtelse och nåd. Alla är vi olika och jag har från sidan storögt betraktat hur du har lyckats och valt att behandla ”kärnan i uppbrottet” så milt. Och det finns ju inga rätt eller fel vägar.
Jag har inte drabbats av samma förlust som du. Men jag har, som du vet, mist en nära familjemedlem alldeles alldeles för tidigt och jag har därmed gått igenom alla de förvecklingar som svår sorg för med sig. För sorgen och känslorna förändrar sig verkligen, hela tiden. Och det är asjobbigt.
Kram vännen och tack för dina starka inlägg. Jag är säker på att de hjälper många.
Tack för att du delar dina tankar och erfarenheter, kära Rosita! Stor kram till dig och de dina <3
Bär. När du behöver.
Och bärs. När du kan och jag behöver.
Så hjälps vi åt på våra färder i livet!
<3
Och så glad och innerligt tacksam jag är för det. <3