#nomoreshame

Varning! Det här inlägget handlar om öppenhet kring sex. Om du inte delar min uppfattning att det är angeläget och självklart att kunna prata öppet om sex, eller om du känner att du verkligen inte vill veta dessa saker om mig, så har du all frihet i världen att sluta läsa det här inlägget nu. Jag väljer att stå för öppenhet kring sex i allmänhet och min egen sexualitet i synnerhet, inte minst av skäl som jag kommer att skriva om just i detta inlägg, men har respekt för att det finns andra uppfattningar. 

Som för vad som verkar vara de flesta av oss, växte jag upp i och har länge levt i en värld där sexualitet var något man inte pratade om. Den obligatoriska sexualundervisningen i skolan minns jag som biologi med fokus på könsorgan och reproduktion. Och med varningsklockor om skydd och övergrepp. Viktigt såklart. Men ensidigt kan tyckas.

I kyrkan där jag tillbringade en stor del av min tid som barn och ung fick jag mig till livs att ”sex är som en enkrona. Om du delar upp den i småbitar och ger till en massa olika personer, blir det så lite kvar till den som du väljer att gifta dig med. Du vill väl ge honom/henne (det här var innan hen) det finaste du har, din orörda enkrona?”

Och jag sparade på min enkrona, gav lite till mig själv (skambelagt, javisst. Men med den intressanta upptäckten att jag inte upplevde någon minskning i enkronan av det jag gav till mig själv. Tvärtom.), men kunde i alla fall överlämna en någorlunda hel och ren enkrona till mannen jag gifte mig och levde med i 27 år.

En tid efter att vi separerat för ett par år sedan snavade jag över begreppet hudhunger. Och insåg i blixtbelysning att en del av smärtan som skar så djupt i såväl själ som kropp kunde diagnostiseras som just det. Hudhunger.

Jag bet huvudet av rädsla och skam, och började internetdejta för att göra något åt min hunger efter hud och efter att bli sedd som åtråvärd kvinna igen. Och analogin med sexualiteten som enkrona fick en annan innebörd: jag märkte att ett investeringsperspektiv på sexualitet, sensualitet och lust var mycket mer relevant än ett kostnadsperspektiv. Ju mer jag gav av lust, åtrå, kropp och själ i den kroppsligt kära lekens virvlar, ju mer fick jag tillbaka i mig själv.

Jag började prata om sex med mina vänner. 48 år hade gått och jag hade, med undantag för någon enstaka gång, berört ämnet med vänner. Samma sorts befrielse infann sig, som när jag en gång i tiden landade i insikten om att jag ingalunda var ensam om att känna och digna under prestationskrav och förminskande självbild. Jag fick perspektiv på mina rädslor och funderingar. Kloka råd och tips öppnade nya vägar till lust och glädje.

Jag förstod av mina dejters reaktioner att jag var en ovanlig kvinna. Ovanlig i det att jag hade lätt att prata om sex, lätt att ta för mig och be om det som gav mig njutning. Och jag var bra på att ge njutning med, vilket de så klart också uppskattade. Men något gnagde i mig. Hur kom det sig att de uppfattade mig som så ovanlig? Jag lyssnade ju bara in vad våra kroppars grundläggande signaler sa, och prövade att agera på dem.

När jag för ett par veckor sedan fick frågan av Helena om jag ville skriva under en tänkt debattartikel av Charlotte Cronquist om att sluta skamma kvinnors sexualitet var det därför ett självklart ja som var mitt svar. Det blev visserligen inte en debattartikel – jag tror i ärlighetens namn att Charlottes approach var alltför öppen för till och med en oberoende liberal tidning. Vilket i sig säger något om behovet av att sluta skamma. Istället blev det ett upprop. Ett upprop under parollen #nomoreshame.

Delar du Charlottes och mina tankar om att det är hög tid och mycket angeläget att sluta skambelägga kvinnors sexualitet – ja, då vill jag uppmuntra dig till att skriva under i kommentarsfältet hos Charlotte och dela vidare. Och framförallt, att tala mer öppet om sex, och att sluta döma vår egen eller andras sexualitet för att istället se den som en härlig och viktig del av livet.

Charlotte skriver bland annat i sitt upprop

Vi har skapat ett samhälle där kvinnor inte tycks ha rätt till sina kroppar. Ibland förvandlas de till något som andra tror att de kan ta för sig av, kränka eller våldta – ibland ska vi skämmas över vår lust, passion och sensualitet.

Sexualiteten är bland det värdefullaste, viktigaste och mest grundläggande vi har. När vi kan leva med en sund relation till den så blir sexualiteten också en del av vår livskraft, vår energi, vår vilja och vår förmåga till att ge och ta emot kärlek.

Det är ett enormt problem när kvinnors mest basala drifter skuldbeläggs. Det hindrar oss från att äga vår kraft fullt ut. När vi accepterar vår – och andras – sexualitet, visar vi oss själva, och världen, att vi äger vår kraft och våra kroppar.

Läs hela texten och skriv under uppropet här! Och du – njut av din kropp, din lust, din sexualitet! Gör det på det sätt som du förmår och vill. Ingen annans sätt. Njut själv eller i samklang med annans/andras njutning. Det handlar om en av de dyrbaraste gåvorna vi fått av moder natur. Och den gåvan minskar inte med användning, den blir bara större och större och större… när vi njuter gåvan utan skam, med lyhördhet för både vår egen och andras njutning och kraft. #nomoreshame

Årsbokslut 2017

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2018.

Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2017

2017 har varit ett år av rekonstruktion. Genomgripande och lovande nyetableringar har skett på flera områden. Även om de mentala, själsliga och fysiska resurserna i den verksamhet som är jag stundtals varit så gott som uttömda, stänger jag böckerna med gott mod. Jag kan konstatera att min årsintention, Varsam glädje, har präglat stora delar av året

Året inleddes med en intensiv upplevelse av hudhunger och ett behov av att utforska om jag överhuvudtaget var möjlig att åtrå och attraheras av, detta efter den separation som präglade senare delen av 2016. Jag inledde därför det explorativa utvecklingsprojektet Internetdejting, som snabbt gav resultat i positiv riktning: jag var tydligen och glädjande nog både attraktiv, intressant och åtråvärd.

Projektet förde ett antal män(niskor) i min väg, personer som jag är djupt tacksam över att ha fått möta och dela såväl lust som funderingar kring livet, relationer, sex, musik, litteratur, politik, entreprenörskap, föräldraskap och mycket mer med.

Det kulminerade under sommaren med en Tinderboost, en högersvajp och en matchning med E. Den hypotes om ett liv som polyamorös som växt fram under våren falsifierades nu. Projektets slutresultat kunde istället fastställas till en nyetablering av en relation – av att leva i innerlig, nyfiken och medveten tvåsamhet som särbos och frölovade.

Rikedomen i att ha goda vänner gjort sig återkommande påmind under året. Jag ser tillbaka på resor, middagar, AWs, fika, chattar, promenader och ett bröllop med stor tacksamhet över alla de människor som jag har förmånen att få räkna som mina vänner. Ni gör mig så mycket klokare och starkare genom att vara dem ni är och så generöst dela med er av tankar, känslor och tid.

I verksamheten har under året en omlokalisering genomförts i kölvattnet av den skilsmässa som trädde i kraft i mars. Omlokaliseringen – med delprojekten försäljning av bostad på Södermalm med tillhörande utrensning och nedpackning samt inköpsprocess för ny bostad med tillhörande marknadsscanning, budgivning, inflytt i och renovering av ny bostad –  upptog stora delar av verksamhetens fokus under våren, sommaren och hösten. Processen tärde hårt på de emotionella reserver som redan var hårt åtgångna från separationsprocessen, och som enbart delvis fylldes på genom dejtingprojektet.

Omlokaliseringsprojektet har givit mig rikliga tillfällen att träna på en av de sidor jag har ”mest utvecklingspotential”, för att säga det snällt – att be om hjälp.

Livslyx. Fötterna på altanräcket.

Med stor tillfredsställelse kan jag konstatera att samtliga skall-krav som jag ställde upp i upphandlingen av ny bostad uppfyllts: badkar, balkong i söderläge – jag fick till och med en altan! – och placering i Sickla eller Årsta. Det blev nyetablering i Årsta, i ett fantastiskt läge med utmärkta kommunikationsmöjligheter från såväl Gullmarsplan som Årstaberg och med Årstaskogen som granne. Och apropå granne, visade sig goda grannar vara en oförutsedd men starkt uppskattad bonus, av såväl mig som min verksamhets sköldpaddsfärgade, men till övervägande delen grå, eminens och styrelseordförande, katten Busan.

Verksamhetsgrenen förälder har pendlat mellan hausse och baisse, vilket får ses som normalt i branschen tweenie- och tonårsförälder. De tre son- och dotterverksamheterna har fortsatt att växa på både längd och i sitt lärande och skapande. Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?

Omställningen till varannanveckas boende på två nya ställen och för minstingen dessutom en ny skola har frestat på, liksom frågor om identitet och socialt sammanhang. Jag är full av beundran inför den integritet och det mod som de visar i att stå upp för sig själva. Inte minst var steget som mellanbarnet tog i att komma ut som transperson inspirerande och viktigt. Barnens kreativitet fortsätter att blomma, liksom deras nyfikenhet på och förmåga att reflektera över världen, Jag är djupt tacksam för de perspektiv som de ger mig och för den gåva som det är att få låna dem en stund av livet.

Under andra halvan av året fick jag förmånen att lära känna en ny ung människa, i form av min käraste Es dotter. Jag är glad och tacksam över den vänskap som växer mellan oss, liksom över den goda gemenskap som hon och mina barn nu skapar med varandra när de ses.

Verksamhetsgrenen som tvåkvinnsföretagare genomgick stora prövningar under våren och sommaren till följd av uttömda energidepåer, mental trötthet med sammanhängande kognitiv utmattning och tröghet. Detta drabbade min kära kollega hårt, och hon fick bära ett mycket tungt lass. För hennes engagemang, tålamod och ständiga uppmuntran är jag oändligt tacksam.

Inför och under den för mig och Åsa gemensamma utvecklingsinsatsen THERE på Island i september växte insikten fram hos oss båda om nödvändigheten i att bryta upp från vårt partnerskap och söka oss nya yrkesmässiga vägar. Åsa, nu i sitt företag Minoza, och jag fortsätter att samarbeta, men i nya former.

Från att ha arbetat ett helt yrkesliv med fokus på övergripande, inte sällan stora och utmanande, samhällsfrågor och komplexa samverkansprocesser, ställer jag nu gradvis om mitt fokus till att utgå från den enskilda människan och förutsättningarna för hen att leva helhjärtat, lärande och med resiliens, det vill säga att besitta förmågan att hämta sig – och kanske till och med växa – av kriser. Vill vi ha en hållbar värld och ett varmt samhälle, måste vi som befolkar den vara hållbara och se på oss själva med varma ögon.

Jag är glad över att kunna ta fortsatt stöd i min personliga resa kring att se varmare på mig själv och lyssna in mer av min egen röst av coachen och terapeuten Alla Pétursdóttir, som också var en av de två kursarrangörerna för THERE, i denna omställningsprocess.

Under den senare delen av hösten har jag sedan gjort nystart som företagare, i mitt egna företag Sara Modig AB, och som anställd, som designstrateg på Usify, vars motto ”Vi ser människor och skapar möjligheter för meningsfull förändring” väcker djup resonans hos mig.

Den skapande delen av verksamheten har under året nedprioriterats. Jag valde bland annat bort VM i Sweet Adelines med fantastiska Stockholm City Voices på grund av hårt ansatta resurser som bland annat gjorde det omöjligt att få texter och toner att fastna i minnet. Nu klarade sig kören som förväntat dock alldeles utmärkt utan mig. Den tog sig både till final och hamnade på en hedervärd niondeplats med ett sagolikt finalnummer ändå.

Inte heller har jag skrivit lika frekvent som andra år. Hjärnan har helt enkelt inte orkat. Jag hade ambitionen att lyssna mer istället. Och lyssna har jag gjort under senare delen av året, framförallt inåt.

Trots tröttheten gjordes en investering inom den skapande verksamheten i en kurs i skrivande i april. Vi fick lära oss en teknik för att skriva i flow och därmed komma bort från de kognitiva låsningar som självcensuren ofta skapar. I kombination med övningar i meditation blev kursen till stor del en central del – ett slags nyfödelse om man så vill –  i den läkningsprocess som präglat året som helhet.

Mot slutet av året har skrivarlusten börjat återvända, vilket bland annat tog sig uttryck i årets bloggadventskalender.

Under året har jag även påbörjat ett utforskande av sambandet mellan ande och kropp. Det har skett genom att gå på behandling i Network Spinal Care hos Therese de Gasperi, och att i hennes regi också tillbringa tre dagar på ett Öland i högsommarprydnad för att ta del av den uråldriga visheten kring indianernas livshjul. Det har också tagit sig uttryck i att jag börjat nosa på Tantra, bland annat genom en tantramassage hos Patrik Olterman och en on-linekurs i ämnet av Charlotte Cronquist.

Jag stänger böckerna för 2017 i tacksamhet, förälskelse och tillförsikt. Ur kris kommer utveckling och ur den brända skogsmarken gror livet på nytt med de raraste växter. 

 

På rätt kurs?

Genom vännen och coachen Helena har jag stött på Charlotte Cronquist, författare och coach kring relationer och sexualitet. Hennes blogg 100% Charlotte är en av de bloggar som jag följer i Bloglovin’ (Tack Tess för tipset att använda den plattformen). 

I dagens flöde dök rubriken ”Relationer: Har män och kvinnor olika skilsmässostrategier?” upp. Aktuellt ämne, liksom, så jag läste hela inlägget, och rekommenderar gärna dig som tänker kring din relationer att läsa den. Bland annat finns där flera bra frågor att fundera över. 

Inlägget flaggade också för en webbkurs, Klara Skilsmässan, som Charlotte satt ihop utifrån sina erfarenheter som coach, liksom av att ha genomgått två egna skilsmässor. Även om jag och min fd livskamrat har en prövotid på sex månader innan en skilsmässa är ett faktum, beslöt jag mig för att köpa kursen nu. Chocken och sorgen är gissningsvis som starkast nu. Kan visserligen se att en andra våg kan komma när faktumet är på plats. Men att då ha varit varsam och jobbat igenom den första vågen skadar antagligen inte – tvärtom borde det väl lägga en grund för en ”bättre” (vad det nu är) hantering av de känslor som då ger sig till känna. 

Har avverkat ett par moduler ikväll i enorm trötthet. Har stilla tagit in och i skrift formulerat känslor, tankar och fysisk upplevelse. Noterar att det är kroppens reaktioner som i nuläget är mest påträngande och mångfacetterade. Därefter känslorna, medan tankarna mest är – tomma. Intressant.