I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Andra söndagen i advent tänker jag ägna mitt inlägg åt tacksamhet, något mitt liv flödar av just nu.

Jag är tacksam för att jag är stark, även när jag är svag. En styrka som har gett mig ett hem som jag trivs oerhört bra i, och där jag tränar på att känna efter vad jag vill och behöver för att må bra. En plats där jag nu kan fortsätta att bli allt starkare, och där jag kan träna på att tala om för mig själv var gränser går, viljan och lusten styr och vilka behov som jag ska prioritera.

Jag är tacksam för min älskade E, min frölovade. Skratt, ömhet, tystnad, lust och åtrå, praktiskt fixande, delikata måltider, utflykter, promenader… Livet tillsammans är gott. Och det har bara börjat.

Jag är tacksam för Es fina dotter A, som jag nu lär känna allt mer. En fantastisk person, med så mycket sprudlande energi och skaparkraft.

Jag är tacksam för min nya anställning på Usify – hos ett härligt och kompetent gäng med kollegor. Möjligheterna för mig att såväl lära och utveckla som att bidra till företagets och våra kunders lärande och utveckling ser mycket ljusa ut. Och det är fullt ös från start!

Jag är tacksam för kära Helena, som jag flera gånger på senare tid har kräkts ur mig sorg och ilska efter separationen som bubblade upp igen. Och hon ger mig plats, och hjälper mig att få syn på mina hjärnspöken, så att de flyr sin kos och nordanvinden bedarrar.

Jag är tacksam för mina tre älskade barn, som vilken minut som helst kommer att storma in genom dörren. Nu är det min tur att få rå om dem en vecka. Livet när det är som helast.